Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Två regissörer på en fotbollsscen

/

Annons

Pep och Lucho, det låter som ett barnprogram. I själva verket är det två av de främsta regissörerna på fotbollsscenen just nu.

Den förstnämnda skapade en världskänd föreställning som har spelats om och om igen för utsålda läktare med över 90 000 åskådare på en av Europas största scener. Efter 14 titlar med bland annat två Champions League-bucklor och tre ligatitlar på fyra år, lämnade Pep Guardiola sitt mästerverk i Katalonien och reste till München för att ta över ett nytt gäng ganska skapliga skådespelare. I onsdags var han tillbaka på sitt älskade Camp Nou, där han togs emot av sin gamla vän och före detta lagkamrat Lucho, eller Luis Enrique som han heter, som nu leder Barcelona.

Guardiolas återkomst var förstås en stor snackis i Champions League i veckan, men det var faktiskt inte första gången han var tillbaka. Redan i mars kunde man skymta Pep bland åskådarna på de väl- fyllda läktarna. Han hade i all enkelhet promenerat till stadion tillsammans med alla andra Barca-fans och satt sig mitt i folkhavet, bra långt från VIP-läktare och celebriteter. Han var där för att se sitt gamla lag, under ledning av sin gamla vän, besegra Man- chester City i åttondelsfinalen.

I onsdags var det förstås annorlunda, och även om besöket i mars hade förberett honom något så måste det ha känts ända in i magen när han fick kramas med killarna, kliva ut ur spelargången inför fansen och stå där och blicka ut över planen som han gjort så många gånger förut.

När de stod där, i sina tekniska zoner, den förra och nuvarande Barcatränaren, påmindes jag om hur lika de är. Det är något med kroppsspråket, händerna i fickorna, de raka ryggarna och alltid välklädda och propra. Det är också något med rösten och tonläget; de talar nästan viskande, lugna och kontrollerade. Blicken och leendet är artigt men lite lurigt, som om de döljer något. De är som busiga pojkar utklädda till kostymbärande män. När matchen väl är i gång så kommer den där buspojken fram och känslorna tar över totalt. Kanske har Lucho axlat Peps mantel fullt ut eller så är de helt enkelt stöpta i samma form.

Det är lustigt hur allt hänger ihop. När Guardiola och Luis Enrique spelade ihop mellan 1996 och 2001 var det en annan som var under samma tak, som också påminner om de där två, eller vice versa. En som var i Barcelona som hjälp-ande hand till Bobby Robson och Louis van Gaal och som har samma rörelsemönster, samma sätt att prata, samma luriga blick bakom den glammiga looken – José Mourinho. Visst är han en helt annan karaktär än de andra två, han är extra allt och lite till men de har ändå väldigt mycket gemensamt.

Luis Enrique har sagt att han aldrig hade trott att Mourinho skulle bli tränare på elitnivå. Han trodde kanske inte heller att han själv skulle leda Barcelona i semifinaler i Champions League och vinna över Pep på Camp Nou. Att han skulle vara tränare till spelare som Xavi, Iniesta och Messi som han själv faktiskt spelade tillsammans med och att den sistnämnda skulle ta dem ett steg närmare den där biljetten till Berlin.

Pep och Lucho. På tisdag möts de igen. Då kommer de stå där med sina raka ryggar och händerna i fickorna och regissera sina världsberömda skådespelare. Barca har ett gigantiskt försprång efter 3–0-segern men om något lag kan ändra på det på hemmaplan så är det Bayern München. Hela världen tittar och var så säkra på att José Mourinho är en av dem. Oj vad han hade velat stå där han också, med den luriga blicken, redo att fullkomligt explodera när engagemanget och passionen tar över. Precis som det ska vara när det spelas om en Champions League-final.

Mer läsning

Annons