Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Två skilda känslor i slutspelskorridoren

/

Annons

Trots att jag gör mitt sjunde år som reporter på plats på matcherna i Champions League så blir jag alltid känslosam när det kommer till slutspel och ett lag ska åka ut. Jag är fullt medveten om att det är vuxna och väldigt välbetalda män vi pratar om. Ändå har jag svårt för att se spelare som är så nära den åtråvärda bucklan, att de nästan kan ta på den, för att plötsligt se den ryckas bort och drömmen krossas.

Det är alltid en märklig stämning i spelargången efter de här matcherna. I ett omklädningsrum firas det och i det andra begravningsstämning. Två helt skilda känslor som endast separeras av en korridor och mitt emellan står man själv och väntar på att få en överlycklig eller en knäckt spelare till sin mikrofon.

Vissa gånger är det värre än andra, som när en enskild spelare blir syndabock eller ett lag tappar en stor ledning. När John Terry halkade och slog den avgörande straffen i stolpen i finalen mot Manchester United 2008. Eller när Bayern München trodde de var klara mästare på hemmaplan men så gjorde Drogba mål i 89:e minuten och Chelsea vann på straffar.

I tisdags stod jag i katakomberna under Allianz Arena och såg just Bayern München åka ut i semifinalen men den här gången kändes det inte lika synd om dem. Det var som om de inte ens tyckte synd om sig själva.

Anledningen till det stavas Barcelona. De glödheta katalanerna med den magiska trion Messi, Suarez och Neymar känns nästan omänskliga just nu – så pass att de tyska spelarna inte kunde annat än hålla med resten av världen om att de förtjänar att vara i final.

Zlatan Ibrahimovic sa samma sak efter att hans Paris hade slagits ut av Barca i kvartsfinal. Han kunde inte ens känna sig förbannad för Barcelona var i en klass för sig. Han sa att om det hade varit Chelsea som hade slagit ut dem hade han blivit arg och besviken men Barcelona, de är bara för bra just nu, de ska vara i final i Champions League.

I tisdags blev den där korridoren mellan omklädningsrummen en zon av beundran och respekt. Pep Guardiola kramades med sina gamla spelare och sin före detta lagkamrat Luis Enrique. Matchtröjor skickades på löpande band in i Barcelonas omklädningsrum för signering. Några Bayernspelare hade hämtat sina barn och stod och väntade på att de skulle få träffa Messi. Kameramän och funktionärer stod redo med telefoner och selfiepinnar när Neymar kom ut.

På onsdagen var känslan en annan i korridorerna under Santiago Bernabeu. Där var det som det brukar efter en slutspelsmatch. Besvikna spelare, blickar i golvet, uppgivna röster på ena sidan och på andra sidan firande spelare, uppspelta och speedade som på barnkalas. Real Madrid utslagna på hemmaplan, Juventus i Champions League-final för första gången på tolv år.

Biljetten till Berlin den 6:e juni är bokad, 90 minuter, minst, kvar för att Juvespelarna ska få uppleva den totala spelargångsbonanza som uppstår när ett lag har vunnit Europas finaste buckla. I en match kan allt hända, bollen är rund och hela den biten, men det är svårt att tro annat än att det blir de där Tres Amigos som får fira i korridorerna på Olympiastadion.

Fira lite så där blygsamt och ödmjukt, som man gör när man spelar i Barcelona.

ANNONS

Live: Här följer du kvällens bästa matcher

Se också: Massor av sport på viasat.se

Mer läsning

Annons