Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Märkligt och mäktigt – som alltid med Olsson

/

Det var lika mycket ett märkligt lopp som ett mäktigt.

Annons

Johan Olsson satte sig direkt på den där tronen av renskinn i målfållan, men kunde ju inte sitt där hela dan och vänta på Manificat, Glöersen, Hellner – och framför allt inte på Cologna eller Northug.

Så Olsson klev upp, bytte om en gång till, drack, kollade på teveskärmen – och till slut brast tålamodet och han jublade mot publiken medan loppet fortfarande pågick.

Han var, som Kalla, helt överlägsen.

Så där ska det egentligen inte gå till.

Men det gör det när Johan Olsson åker skidor. Han förändrade den fastställa världsbilden av masstartslopp med enmansshowen i Val Di Fiemme för två år sedan.

Nu satte han på sig västen med nr 17, stack iväg – och där andra gick ned sig som i en dyngsur myrmark dansade Olsson med finaste lackskorna runt på ett guldglänsande parkettgolv.

Johan Olsson hoppskejtade, inte bara upp på pallen, utan även fram till en position som en av Sveriges främsta längdåkare genom tiderna, och alla vet konkurrensen av Jernberg, Wassberg, Svan, Mogren, Elofsson och några till.

För Sverige var det den femte medaljen på fem längddagar, och vi har alltså fyra kvar. Men egentligen kan allting hända nu. Kallas guld och Olssons guld varar ändå för evigt från Faluns skid-VM 2015.

"Snön går sönder", sa Johan Olsson, där han försökte förklara lite av vad som hände därute.

Man kanske måste vara kemist för att riktigt förstå det där riktigt ordentligt, jag är i alla fall så skid-alkemist att jag har sett den där snön i Falun bära två svenska åkare till guld två dagar i rad.

För även om det längre ned på prispallarna sett totalt överraskande ut (damerna) och aningen överraskande (herrarna) – så har den sett komplett ut längst upp.

En svensk åkare med meriter har vunnit, och alltså inte låtit sig påverkas av någonting annat än sin egen kropps frustande vilja.

Det som gått sönder, förutom snön då, är en massa andra medaljdrömmar.

Jag såg i TV-rutan Marcus Hellner se exakt så besviken ut som just han kan göra och med trött röst och storluvan på sned till slut hosta ur sig ett..."men grattis då" när Johan Olsson passerade.

Egentligen kan jag bara hitta en person som lyckats hänga med Johan Olsson under en längre tid, och det är min journalistkollega Patrick Sjöö på Östersunds-Posten som gjort en TV-dokumentär om Olsson i åtta avsnitt som finns på gd.se och arbetarbladet.se

Har ni inte sett dessa, så gör det här.

Då får ni ytterligare pusselbitar och förklaringar till att Johan Olsson är bäst i världen, och egentligen mot alla odds.

Skrev jag åtta avsnitt?

Det måste väl bli ett nionde också, Sjöö? Från VM. Eller kanske ännu fler.

Stafetten på fredag.

Femmilen på söndag.

Loppen som Johan Olsson e-g-e-n-t-l-i-g-e-n har kommit ut ur sjukdoms- och skadeskuggorna för att åka och att inte bara det – för att vinna.

Uppvärmningen var ju hyfsad.

...det är alldeles för tidigt att rusa iväg och ropa efter utmärkelser...men nog sjutton måste väl det svenska vallarteamet vara aktuellt för att bli Årets lag på nästa idrottsgala? Eller är det helt utanför skidboxen.

Mer läsning

Annons