Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Se mördarbacken, och sedan...

/

Jag tror faktiskt aldrig så många har hejat så mycket på en enda i svensk idrott någonsin tidigare.
Det var inte förväntningar, inte tryck – bara folkets heta kärlek till fröken Kalla.
Den fanns där, på varje gnutta snö på Lugnet och framför varje teve hemma i lägenheter och stugor.

Annons

Jag tror till och med att folkviljan att lyfta Charlotte Kalla kanske blev för mycket, och att det var därför hon lite för tidigt och lite för hårt försökte avgöra loppet.

Therese Johaug pressades, men det blev faktiskt Kalla som slog knock på sig själv i sin offensiv – men också väcktes till nytt medaljliv av just tryckvägen från fansen.

Kalla såg nöjdare och gladare ut än jag trodde hon skulle göra efteråt, och det visar bara att medaljer väger tungt oavsett valör.

Och VM-bronset skickade Kalla in i hemma-VM med bra skidor, stärkt självförtroende och full fart mot tisdagens 10 km fritt som alla vet är hennes favorit nr 1 i skidspåren.

Jag läste med intresse kollegan Anders Lindblads krönika i Svenska Dagbladet om den förgubbade längdsporten som ifrågasatte varför damer och herrar inte har samma distanser – något friidrotten tagit sig fram till.

Men viktigaste i jämlikhet måste ända vara att damer har lika många tävlingstillfällen som herrar i mästerskap. I längdåkning har man i alla fall uppnått det. Kanske ska man ha ungefär lika långa tävlingstider.

Men med tanke på hur loppet inleddes, utvecklades och exploderade hade jag inte önskat byta ut det mot 30 km i stället – möjligen hade jag önskat att dramat hade just dragit ut ännu längre tidsmässigt.

Om man hade orkat med det.

Det här var längdåkning när det är som bäst, kvinna mot kvinna.

Ni får uttala det här själva, eller om ni såg TV-sändningarna så förstår ni vad jag menar.

Mördarbacken, med tysk brytning.

Mördarbacken, med engelsk brytning.

Mördarbacken, med norsk brytning.

Alla säger Mördarbacken i skidvärlden, och det var där det avgjordes under skiathlonloppen.

Tyvärr var de svenska åkarna bland offren, för mördarbacken är skoningslös.

Det var just i mördarbacken som det avgjordes, för det var där Therese Johaug lade i överväxeln – och det var i mördarbacken som Dario Cologna pressade på och spräckte fältet och alla svenska medaljförhoppningar i herrloppet.

Fram till dess hade Marcus Hellner tagit en alltför offensiv roll, när han precis som Kalla rycktes med av den närmast hysteriska stämningen längs spåren.

När Cologna såg mördarbacken såg han en chans – när Hellner såg mördarbacken såg han till slut en vägg av snö och mjölksyra.

...från herrloppet tar jag ändå med mig Lars Nelsons åkning på den klassiska avdelningen. Mannen utan nerver är perfekt att kasta in i stafetten om det behövs.

...olycksfågel, sa nån om Calle Halfvarsson. Sjuk inför OS i fjol. Nu ut i kvartsfinalen i sprinten, varpå han klev av sin egen stav i skiathlon på sista varvet och blev sexa.

De inledande sprintmästarna Marit Björgen försvann (sexa). Petter Northug försvann (elva), vilket visar att man inte utan efterverkningar sprattlar till och tar guld.

Dock ändå två nya norska medaljer genom Johaug och Astrid Uhrenholdt Jacobsen – medan det blev ryskt (Maxim Vylegzjanin, smart och spurtsnabb), schweiziskt (två raka mästerskapsguld i skiathlon blev nu silver för Dario Cologna) och kanadensiskt (Alex Harvey som fyllde på sprintsilvret med ett brons).

...jag gillar verkligen Johanna Ojala, experten i VM-studion, som blandar enorma kunskaper med en verklig skidsjäls känslor. Det är bara att lyssna.

Ingen vila, söndag: Björgen avstår troligen teamsprinten, men Norge har ändå ett ruggigt par i Maiken Caspersen Falla och Ingvild Flugstad Östberg. Men Ida Ingemarsdotter och Stina Nilsson tar nästa svenska medalj, och det kan bli guld.

Mer läsning

Annons