Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa var klädd för London

Norge har ett OS-guld, Finland ett – och Danmark, Danmark!, har två.
Sverige har inget.
Solen stekte uppe vid vattenreservoaren i Changpingdistriktet, och Lisa Norden hade en sorgligt svart tävlingsdräkt som klädde henne med tanke på medaljläget – men som såg lite varm ut. Lindrigt sagt.
Den kanske passar bättre i London 2012, sa jag.
– Jag håller på och tränar för OS där, sa Lisa.

Annons

Lisa Nordén blev 18:e kvinna i den stentuffa sporten triathlon som skickade ut 55 kvinnor i vattnet för att simma 1 500 m, sedan cykla fyra mil och därefter sadla om en sista gång och springa en mil.

Bara 45 kom tillbaka.

Sån är triathlonsporten, även om de olympiska distanserna är lindrigare än i Ironman op Hawaii.

Några bars bort efter målgång, som japanskan Kiyomi Niwata – medan australiensiskan Emma Snowsill verkade ha använt delar av efternamnet att kyla sig med. Hon avslutande med mördande 33,17 på milen och vann i överlägsen stil före portugisiskan Fernandes och ytterligare en aussiebrutta, Emma Moffatt.

– I London tar jag medalj, sa Lisa.

Inte så där flåshurtigt kaxigt som en del idrottsmän kan slänga ur sig braskande rubriker för att synas.

Håller man på med triathlon skrävlar man inte, man går bara ut och gör jobbet.



Jag gilllar idrottare som Lisa Nordén. Såna som är så besjälad av att utforska kroppens yttersta gränser, inte alltid för att vinna något utan bara för att de vill veta och inte vill ångra att de inte testade.

Det finns många Lisa Nordén därute, vi har ju själva en i Gävle – Fredrik Sträng hade bergis varit medaljör om hans favoritgren varit olympisk.

Lisa har nog knäppskapet i blodet. När hennes mamma Kerstin fyllde 40 tyckte hon att dottern skulle följa med på en cykeltur för hon ville doppa tårna i Medelhavet. 190 mil söderut från Löddeköping räknat, på 19 dagar. Sedan tog de bussen hem.

Lisa var då 16 år, och på den vägen är det.



När det i fredags var presskonferens SAS Radisson satt Lisa Nordén längst fram vid ett litet bord tillsammans med Stefan Holm och Sanna Kallur.

Lisa fick inte en enda fråga.

Jag hade aldrig träffat en triathlet förut, som jag letade på henne efteråt och frågade hur det hade varit på presskonferensen.

– Haha, det var ju min första någonsin. Nästa gång kanske jag får en fråga också, sa hon med ett skratt och verkade uppriktigt nöjd med att ha presenterats tillsammans med Holm och Kallur, världsstjärnorna.

Lisa Nordén tar det steg för steg. Hon hade femte bästa tid i löpningen i går, men var över minuten efter och på 46:e plats när de satte sig på cyklarna – och tappade där ytterligare tid men avancerade i fältet.

Nu ska hon simma, simma, simma och åter simma så att hon om fyra år finns med i huvudklungan hela tiden. Ända fram till slutfasen av loppet.

De flesta hade nog inte tänkt på annat som vila och svalka efter att ha tävlat i två timmar. Lisa snackade om London, klagade inte på värmen – men antydde att hon trivs bättre i kallare vatten än i Shisanlingdammen.



De perfekta spelen erbjöd i går visserligen inte en svenskt upphetsad triathlontävling, men å andra sidan en tur ut i den kinesiska naturen.

Motorvägen norrut mot Badaping och murens första fästen, men vi vek av med en högersväng och var sedan på landet. Vägen ned i dalgången passerade stora fruktträdsodlingar och jag kunde från bussfönstret identifiera körsbär och äpplen (på ett ställe hade de satt tygpåsar på äpplen – äppelknyten? – redan där de hängde), och tydligen gick vi världsarv förbi också, för här ute ligger Minggravarna.

Sedan slingrade sig vägen i serpentintakt ned för barrträdsbeväxta slutningar. Väll framme vid tävlingsplatsen var det, efter en rad arbetsuppgifter i betong-Peking, som att kliva ut i ett Shangri la, det fiktiva paradiset i den gamla romanen Bortom horisonten.

Luften var klar, de trädklädda bergen ramade in den nästan spegelblanka dammen med sina gröna kulisser. Vi laddade för inledningen av loppet i några öppna lusthus byggda i bambu som gav skyddande svalka, en vacker kinesiska i röd silkeskimono serverade mig kaffe och jag kände mig som en kejsare.

Allt var perfekt.

Det är det här i Kina. Det vi ser.

Jag tror till och med cikadorna surrade samstämmigt i träden innan tv-helikoptrarna påtalade att idrotten var igång och återkallad oss till verkligheten.

Shangri la var det.



Lisa Nordén siktar redan mot OS.

Paula Radcliffe också.

Då har man något att se fram emot.

Mer läsning

Annons