Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Storvik-Larsson är tillbaka efter kraschen

/

Tierp i juni i år. Det var söndag eftermiddag och första elimineringsrundan i Top metanol funny car. Kvalfemman Mikael Larsson från Storvik stod på startlinjen för att möta kvaltvåan Leif Andreasson från Bålsta. När startgranen slog om till grönt var Micke den som var först iväg från startlinjen.

Annons

Men strax efter att bilarna passerat 60-fotsmarkeringen började det gå galet.

Micke, i den vänstra banan, fick ett kraftigt kast åt höger och bilen rände med full kraft in i sidan på Leif Andreassons bil som vid tillfället låg lite före Micke.

Sammanstötningen blev våldsam.

Andreassons bil slungades upp i luften och snurrade runt, landade hårt i asfalten igen, och bägge bilarna snurrade runt, ihoptrasslade i varandra, innan de slets isär.

Andreassons bil gled på taket och slog i cementbarriärerna på vänster sida banan innan den stannade medan Mickes bil blev stående mot cementbarriären på höger sida.

Men av allt detta minns Micke Larsson ingenting.

– Jag minns att jag stod i startposition, sen har jag en 30 minuter lång minneslucka då det är helt blankt, och jag kommer förmodligen aldrig att minnas vad som hände heller, säger han.

Andreasson var snabbt ute ur bilen och på benen, medan Micke satt kvar i bilen, avsvimmad. Ett stort räddningspådrag drogs igång, och Micke togs med ambulanshelikopter till Akademiska sjukhuset.

– Jag minns vissa fragment från helikopterfärden, men sen är det luddigt. Egentligen har jag inte någon fantastiskt klar bild av dygnet efter kraschen.

Micke var inte fastklämd, och medan ambulanspersonalen hade diskuterat hur de skulle få ut honom ur bilen, hade han rest sig upp själv.

– Men det minns jag inte heller.

Med tanke på hur omfattande kraschen var och vilka skador det blev på bilarna, är det otroligt att båda förarna klarade sig så bra. För bara ett dygn efter att Micke kom till Akademiska, kunde han skrivas ut. Lite blåslagen och öm i kroppen, och med en rejäl hjärtskakning som gjorde honom väldigt yr första tiden efter olyckan samt en kotkompression.

– Jag uppskattar verkligen att man tar olyckor på fullaste allvar och sätter in alla tänkbara räddningsresurser som finns att tillgå. De visste ju inte hur allvarliga mina skador var, det gick inte att se på mig.

Eftersom Micke inte har några minnesbilder från vad som föregick olyckan, kan de bara spekulera i vad som egentligen hände. De har försökt pussla ihop vittnesskildringar, bilder, filmer och utskrifterna från bilens dator för att komma fram till en teori.

– Vad vi vet är att jag fick väldigt kraftiga däcksvibrationer ut från startlinjen, och det har säkert spelat in. Sen hade vi en ny motor och en ny injektor, så kanske var det viktproblem också, men vi vet inte säkert.

Vad de har kunnat konstatera är att Micke har, trots att han sitter så hårt fastspänd, har kastats omkring rejält i den lilla bur han sitter i – hjälmen var nämligen spräckt.

– Så jag har säkert farit både uppåt och neråt och åt sidorna, och förmodligen är det när det tagit stopp uppåt som jag fått kotkompressionen.

Alla som varit med om en sån rejäl vurpa, frågar sig säkert om de ska fortsätta köra. För Micke tog det inte lång tid att komma fram till att han skulle ha en ny bil.

– Faktiskt redan när jag var kvar på sjukhuset. Redan då kände jag en ganska stark övertygelse att jag ville köra igen. Men bilen, som först kördes i USA av Bob Newberry, innan Micke Kågered tog över den till Sverige, var för svårt skadad för att rädda. Däremot var hela drivlinan, med motor, koppling och växellåda, i stort sett intakt. Således var det en ny bil som behövdes, och Micke visste att det fanns en bil utan motor stående hos bröderna Ulf och Jörgen Leanders i Viksjöfors. Problemet var bara att bilen inte var till salu.

– Men jag presenterade mitt förslag för dem, och fick köpa bilen. Sedan har vi gift ihop grejerna från den gamla bilen med det nya chassit och karossen. Vi har jobbat nästan dygnet runt de senaste veckorna, konstaterar Micke, som haft hjälp av både Leanders, men även av klasskonkurrenten Johan Lindberg, och så det egna teamet förstås.

– Ensam hade man inte klarat av att komma tillbaka så snabbt efter en sån här grej.

Två veckor innan helgens Tierptävling var den nya bilen i stort sett klar. Så pass klar att teamet och Leanders, lite grann i tysthet, kunde prova bilen i Orsa.

– För mig personligen var det viktigt att känna att det fungerade, och även testa de nya kombinationer vi har.

Micke är tacksam över allt stöd han fått efter kraschen. Både av andra team, som Lindberg och Leanders, sponsorer, både nya och gamla, och privatpersoner som stöttat honom finansiellt.

– Det är helt otroligt. Utan alla som ställt upp hade det här inte gått att genomföra finansiellt.

På fredag eftermiddag, om allt går som planerat, gör Micke Larsson sin comeback.

Vad tror han att han kommer att känna där han står på startlinjen igen?

– Jag tror bara att det kommer att kännas förväntansfull. Det är klart, en viss anspänning ska man ha, då skärper man till sig.

Och förhoppningarna då?

– Givetvis att genomföra tävlingen på ett bra sätt, utan skador på vare sig människor eller bil. Min ambition är inte att vinna tävlingen, utan att genomföra ett bra kval och en bra eliminering – men givetvis vill jag åka rätt fort också.

Mickes tidigare personbästa är 5,85/396 km/timmen. Men den nya bilen innebär en rejäl uppgradering av både chassi och kaross, så nu finns materialet för att åka fortare.

Mer läsning

Annons