Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Revanschens år slutade i ambulans till Kiruna

/

Sportens Erik Illerhag var tillbaka för att springa extremlopp i Lapplandsfjällen. Han sökte revansch. Men fann nåt helt annat att bita i.

Annons

Tårna spretar åt alla håll när krampen hugger tag i båda benen samtidigt. Jag biter hårt i fjällbjörken bredvid mig medan smärtan obönhörligt vandrar från muskel till muskel.

En räddningsfilt i foliematerial läggs över min kropp, och dubbla sovsäckar. Det är fortfarande stekande varmt men jag skakar av köld. En sjuksyster med leriga löparskor sätter en nål i armvecket och håller påsen med dropp i högläge. Tävlingsläkaren uppmanar mig att dricka mer från socker- och saltlösningen hon blandat till i min dricksflaska.

Det var inte såhär det skulle bli.

Det skulle ju bli revanschens år. Och så blev det ambulansens år i stället.

För ett år sedan var jag i Björkliden och sprang – i snö, regn och dimma. Nu har hela Lappland haft sommaren som gud inte vill kännas vid, men när jag och min tävlingspartner når årets tävlingsarena några mil därifrån, i Riksgränsen, är det plötsligt högsommar när det är som allra varmast.

Vi ska orientera oss fram i fjällvärlden, 70 km fågelvägen uppdelat på två dagar, med all packning på ryggen. Tävlingen heter KEX, Kiruna Extreme, och det är verkligen extremt tufft och utmanande, det märkte jag redan i fjol tillsammans med Dimspecialisten Daniel, som fick knäproblem som han fortfarande inte hämtat sig ifrån.

Därför har jag värvat en riktig orienterare den här gången. Alltså en riktig orienterare. En sån som tar en snabb titt på kartan och springer rakt igenom närmaste granhäck och ut på andra sidan.

Richard Hjortfot hittar överallt, men även han blir lite brydd när han försöker få kartan att stämma överens med verkligheten. När varje höjdkurva är 20 meter betyder det att en kulle på 19,5 meter inte finns med, eller en ravin med samma djup. "Måste vara mycket järnmalm här, för nu snurrar kompassnålen", säger han sådär självklart att man inte ens blir orolig.

Samtidigt steker solen. Det är tydligen 27 grader varmt, inte ett moln på himlen och väldigt ont om skugga när man rör sig ovanför trädgränsen. Knotten kalasar på de bara benen, men det finns större problem.

Jag känner tidigt hur svetten dryper om kepsen, försöker kyla ner mig genom att badda huvudet med snö, fylla flaskan i fjällbäckarna och knapra salttabletter. Men det är inte tillräckligt, och när klockan börjar krypa upp mot åtta timmar märker jag knappt själv att jag passerar gränsen där man inte orkar tänka längre, där allt bara känns onödigt och meningslöst, till och med att dricka.

Då har vi precis tagit den sista kontrollen, och Hjortfot säger att vi bara har 4,6 kilometer kvar till nattlägret, "som femman i Hemlingby".

Femman i Hemlingby? En baggis.

Det blir de längsta kilometrar jag nånsin upplevt, och sträckan tar oss två timmar när vi försöker runda fjället för att spara höjdmeter. Jag stapplar bakom Hjortfot och får ideligen stanna när kramperna i benen tar överhanden. Rätt som det är ligger jag på alla fyra och kräks upp all gel, vätska och energikakor jag stoppat i mig under dagen.

Men till slut, efter drygt tio timmar når vi slutligen nattlägret. Jag försöker få på mig torra kläder, men ger upp. Och kroppen ger upp.

Det blir ingen andra dag, tävlingen är över för vår del och jag hör hur de ringer efter ambulans från Kiruna, 13 mil bort. När den väl når fram har jag kvicknat till, men får ändå följa med för provtagning och en natts övervakning på sjukhuset. Och det är klart, det känns ju inte optimalt.

Så medan övriga lag kämpar ytterligare en lång dag i solen går jag en sväng på Kiruna marknad och tar sen tåget tillbaka till Riksgränsen. Man vill ju inte missa banketten. Nån måtta får det vara.

LÄS MER:

Så gick det i fjol – fjällmys när första snön kom

Norrbottenskuriren – svettigt extremlopp i fjällen

Mer läsning