Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så fixade Stefan hästrädslan

Att vara ryttare och hästrädd borde inte vara någon bra kombination. Men Stefan Lundberg i Valbo fixade det. Hans rädsla och fobier för hästar, som han haft sedan han var barn, är nu vid 47 års ålder helt borta. Sedan han lärde sig rida gör han det så gott som varenda dag.

Annons

Del 1 i reportageserien om den hästrädde ryttaren Stefan Lundberg i Valbo fanns på förra onsdagens ridsportuppslag. Del 2 kommer här.

• Hur kom du ifrån din rädsla och dina fobier för hästar?

– Det var för tre år sedan som Gävle fältrittklubbs dåvarande ordförande Bernt Bergström, som också är i entreprenadbranschen, tyckte det var dags att göra något åt min hästrädsla. Han tipsade mig om klubbens prova-på-ridning en halvtimme en lördag för en hundralapp. Jag var lite tveksam, men jag åkte hit i alla fall och blev tilldelad en häst som hette Digna. Jag gick fram till henne, en stor häst som stod där i hästledet i ridhuset med utrustningen på. Svettpärlorna dröp på mig.

– När jag väl hade kommit upp i sadeln kändes det lite lugnare. Men hästarna i våran grupp fick bara gå, skritt har jag fått lära mig att det heter. På andra sidan travade och galopperade de. Den gick bra min första ridtur. Då bestämde jag mig; har jag kommit så här långt så ska jag löpa hela linan ut. Så direkt när jag suttit av gick jag raka spåret ner till kontoret och anmälde mig till ridlektion.

Men det blev inte riktigt som han hade tänkt sig. Det fanns ingen plats i någon ren nybörjargrupp, enda platsen var i gruppen där de hade ridit i cirka ett och ett halvt år.

– Jag tog den. Till en början kändes det som att man var mest i vägen… Men redan efter första gången blev det problem: Jag måste jobba över. Avbokning. Igenridningen blev sedan i en grupp som hade kommit betydligt längre. Också då fick jag Digna. Vi red ut i skogen! Från ridskolan i Sofiedal till Häcklinge. På hemvägen frågade ledaren Sara Evertsson om jag hade galopperat någon gång. Nej, svarade jag! Men då ska du få göra det nu, sa hon. Och så bar det iväg… Men det var inte jag som satte igång i galoppen, det hade jag inte lärt mig. Utan det var ju Digna som gjorde lika som alla de andra hästarna…

– Jag kommer ihåg att jag var fast besluten – att inte ramla av. Jag hade ett kraftigt tag runt Dignas hals och blundade. Efter sådär 800–900 meter saktade alla av och gick vi ner i skritt igen, även Digna, för hon gjorde ju som de andra hästarna. Puh! Vilken pärs! Sara frågade om det gick bra. Ja, det gick skitbra det där, svarade jag pustande. Man ville ju inte tala om att man hade hjärtat i halsgropen heller…

Åter tillbaka i den ordinarie gruppen fortsatte Stefan rida lektion en gång i veckan resten av terminen. Och det gick bara bättre och bättre.

Vad hände sedan i Stefans ridkarriär?

Svaret kommer nästa onsdag.

Mer läsning

Annons