Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så nära var Jonte döden – Johanna berättar

Ponnyn Jonte var nära att dö från sin unga matte Johanna.

Han fick förstoppning och tarmvred – men är nu tillbaka på tävlingsbanan. Johanna berättar en solskenshistoria:

Annons

Johanna Brodin, 15 år, från Furuvik, berättar en lång men för henne och mamma Rose-Marie mycket känslosam historia om när deras ögonsten Jonte blev hastigt sjuk. Han hade fått förstoppning och tarmvred. En berättelse som började i moll men slutade i dur. Lyckligtvis har han och Johanna kommit ut på hoppbanorna igen. Så efter allt eländes elände kan Johanna med tåren i ögat därför här bjuda på en riktig solskenshistoria:

”Den tisdagen då Erwwastad Joe Cool, kallad ”Jonte”, blev dålig började med att jag och mamma åkte till en vän i Ockelbo, där vi skulle vara över dagen. Jag och min kompis Viktoria skulle ut och rida tillsammans och ha kul med hästarna. Jonte hade varit precis som vanligt den förmiddagen. Han hade ätit och druckit och det var avföring i boxen.

Efter lunch red vi iväg och var borta i en och en halv timme. Vi hade skrittat, travat och galopperat. Men på hemvägen 100 meter från stallet vinglade Jonte till, Jag trodde han snubblade och fortsatte till stallet. När jag tog av honom sadeln ville han bara lägga sig ner. Viktoria sa åt mig att gå med honom. Våra föräldrar och därefter veterinär tillkallades.

Vi var tvungna att gå med honom annars ville han lägga sig ner. Tur att våra vänner var hästkunniga för själva var vi chockade. Veterinären tyckte efter undersökningen att vi skulle ta dit distriktsveterinären, så det gjorde vi. Det märktes att han hade ont och att han var förstoppad så det slutade med att vi fick ställa in honom i transporten med två femliters påsar med dropp i fem timmar.

Eftersom vi måste vaka över honom på natten hade vi en husvagn utanför stalldörren. Natten gick bra. På morgonen var vi ut och gick med honom en gång i timmen, han bajsade några torra bollar, men det gick inte att få honom att dricka. Under promenaderna var han ganska pigg. Men så fort han kom in i boxen lade och reste han sig om vartannat hela tiden, han kunde han inte komma till ro. Jag kände på mig att något inte var som det skulle, så distriktsveterinären tillkallades igen. Hon såg att han hade ont och att det borde ha blivit bättre sedan kvällen innan. Hon ringde veterinärhögskolan i Ultuna. Det var bara att åka ner med honom.

Vi förberedde oss på det värsta och bestämde att de skulle få operera honom om det behövdes.

Troligtvis var det en förstoppning, så vi fick lämna honom. De gav honom paraffinolja så att förstoppningen skulle lätta, men det hjälpte inte. På torsdagen ringde de och meddelade att de måste buköppna honom för han hade riktigt ont. Kirurgen stod redo, de behövde bara vårt tillstånd och informerade oss om kostnaderna.

Efter att ha haft Jonte i sex år, gjorde vi allt för att rädda honom, för han är som en i familjen.

Drygt två timmar senare ringde de och sa att allt gått bra och att nu skulle han få gå tillbaka till sin box. Det var en kraftig förstoppning med tarmvred. De fick till och med öppna tjocktarmen 10 cm för att få ut allt och så hade tarmen vridit sig, dessutom hade också blindtarmen vridit sig, runt tjocktarmen. Inte undra på att han hade ont!

Från att det började på tisdag eftermiddag blev han inte opererad förrän två dygn senare. Han hade inte visat hur ont han hade haft, sa de.

Men operationen gick bra och även de kritiska timmarna därefter.

Han fick börja äta några strån hösilage lite då och då som de lade ut i boxen. Sakta ökades hösilagegivan varje dag. Efter en vecka var han uppe i fyra kilo.

Men: Dagen innan vi skulle få hämta hem honom fick han förstoppning igen! Det positiva var att denna gång var tarmen mjuk som en pepparkaksdeg, sa de. Så nu fick han dropp och flera liter med paraffinolja igen. En operation till var inte aktuell för hans del, hade kirurgen sagt, så det var bara att hoppas på det bästa.

Jag och mamma fick komma och hälsa på honom på fredagen eftersom de inte visste hur det skulle gå. De varnade oss flera gånger i telefonen om att han hade gått ner mycket i vikt, att man såg revbenen och att han tappat alla muskler.

Visst var han smal, men han levde - det var huvudsaken! Jag fick promenera med honom så att han fick röra på sig och äta gräs. Jag ville inte skiljas från honom, men till sist var jag tvungen att gå tillbaka med honom till boxen för vila och dropp igen. Vi åkte hem.

Hela tiden informerades vi om hans tillstånd två gånger om dagen. Eftersom han fortfarande var dålig åkte vi dit igen på söndagen.

Inte förrän på tisdagen släppte förstoppningen och då bestämdes att vi skulle få hämta hem honom på torsdagen, för att djur tillfrisknar fortare i hemmiljö. Detta var precis två veckor efter operationen.

Jag var så orolig för honom i början, alla i stallet hade ett vakande öga på honom. Han fick absolut inte bocka och stegra sig för då kunde såret gå upp.

”Han var uppe i 3 kg hösilage om dagen när vi fick hem honom. Varje dag fick vi öka med ett kg. Vi strödde ut det i boxen så han hade något att plocka med. Efter en vecka delade vi upp givan i sex gånger. Han fick äta lite men ofta. Vi fortsatte öka hösilaget tills vi var uppe i 12 kg, nästan fri tillgång. Han hade tappat 20 procent av sin kroppsvikt, ca 70 kg, så han behövde äta upp sig - och hungrig var han hela tiden.

Första månaden efter operationen hade han boxvila. Jag skulle ut och gå med honom två gånger per dag i 20-30 minuter. Han fick beta gräs ute. Jag skulle också se till såret/stygnen varje dag samt föra dagbok om hur mycket han åt och drack, tempa honom och så fick han paraffinolja i betforen morgon och kväll.

Andra månaden fick han gå i sjukhage. Vi började med någon timme varje dag med tillsyn och så småningom gick han i hagen hela dagarna. Vi skulle fortsätta med våra promenader.

Tredje månaden fick vi gradvis göra sjukhagen större och jag fick börja skritta honom. Det blev 10 minuter första gången, sedan ökade jag på för varje gång jag red. Jag kunde ha sadel på honom. Efter tre veckors utökade skrittpass var det dags för lite trav. Mamma promenerade med honom på förmiddagen och jag red honom på eftermiddagen.

Efter tre månader fick han börja gå i sin fullstora hage, som vi fortsatte att utöka gradvis. Galopparbete introducerades och han kunde ridas som vanligt, eftersom såret skulle vara helt läkt. Det såg jättefint ut. Nu gällde det att börja bygga upp honom sakta men säkert.

Vi ville vara på den säkra sidan, så vi tog det mycket lugnt. Efter den långa konvalescensen är vi nu tillbaka ute på tävlingsbanorna igen”.

Berättar Johanna. Som tillsammans med mamma Rose-Marie är så lycklig!

Innan Jontes operation hade ekipaget kvalat till Medelsvår B samt blivit uttaget att representera Gävleborg i finalen i Mountain Horse Ponny Cup på Strömsholm.

Med tränaren Nina Göranssons hjälp ska ekipaget komma igen.

• Vad är ditt mål med Jonte, Johanna?

– Mitt kortsiktiga är att hoppa Lätt A 1.00 meter igen med bra resultat och debutera i Medelsvår B 1.10. Det långsiktiga är SM.

Mer läsning

Annons