Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sandra är tjejen från Gästrike-Hammarby som tar den vildaste vägen mot världstoppen

Toretorpsvägen slingrar och vindlar sig västerut i Gästrike-Hammarby. Det gäller att vara med i varje kurva. Som det alltid är för kvinnan vi ska träffa.

Annons

Sandra Andriainen – den första svenska som kvalat in till världscupen i skeleton.

Just det.

Skeleton.

Vi försöker göra en stoppsladd redan där.

Det är inte en idrott som direkt ordnar de stora rubrikerna och drar till sig blickarna i Sverige.

Och absolut inte i Gästrikland.

Ändå är skeleton, där man åker med huvudet först i runt i över 120 kilometer i timmen, en sport som efter återkomsten på OS-programmet 2002 närmast blivit populärare än rodel.

Men i Sverige – rätt mycket tystnad.

Och Sandra Andriainen – vart kom hon ifrån?

Pang-bom-bang – så står hon där med hjälmen under armen.

Sandra Andriainen hemma i Gästrike-Hammarby.

24-åringen har verkligen flugit fram under radarn på sin skeletonkälke, men allt mer med något stort i sikte.

De olympiska spelen i sydkoreanska Pyongchang 2018, eller de i Peking 2022.

Eller helst båda tvåa. Ett för att lära – ett för att konkurrera fullt ut.

– Jag tror jag kommer att fixa det. Jag tar så stora kliv framåt varje år, berättar Sandra.

Det går så snabbt, att hon i vintras brakade nedför banorna i en hastighet som kommande säsong skickar ut henne på en vindlande färd i konkurrens med de absolut bästa i grenen.

Sandra i starten av ett åk.

Hon åkte snabbt i Europacupen och den nordamerikanska cupen med flera placeringar bland de tio bästa. I slutet av säsongen rankades Sandra som 44:a i världen.

– Jag åkte så bra att jag fixade en plats för Sverige världscupen, berättar hon.Fast egentligen inte riktigt så – hon ordnade en plats åt sig själv. För det är hon som är nr 1 grenen i Sverige – och därmed blir första svenska överhuvud taget att tävla i världscupen.

– När du säger det så där känner jag mig faktiskt lite stolt. Jag har inte tänkt så, utan bara sett det som ett steg för mig.

– Det jag behöver är mer träning på is. Och allt kostar pengar, berättar Sandra som precis ansökt om sponsring av Sandviken kommun.

– Som det är nu har jag lite pengar från Bob- och rodelförbundet, men ska försöka jobba ihop lite under sommaren. Fast samtidigt borde jag träna – ja, så där ser det ut. En svår kombinationen.

Glöden är det dock inte att ta fel på, när hon berättar om för mig okända detaljer som startteknik, hur man styr i den här lätta vansinnesfärden, om det viktiga valet av medar, om g-krafterna på nivå fem och om den där första gången i den gamla OS-banan i Lillehammer:

– Då visste jag inte vad jag gav mig in på. Det kändes väl ungefär som att bli utkastad från ett flygplan för ett fallskärmshopp.

– Det var läskigt, även om jag självklart startade längre ned i banan, i kurva fyra, de första gångerna.

Det var kompisarna och bröderna Linus och Rasmus Ottosson, aktiva i sporten på landslagsnivå, som tyckte att det här var något för Sandra.

– De visste att jag hade spelat fotboll och att jag var snabb där, och att jag tävlade och tränade i styrkelyft – kort sagt att hade förutsättningar för sporten. Jag var snabb och explosiv.

Och på den vägen utför är det.

Sandra har hittills bara tävlat i tre säsonger och befinner sig just i starten.

Och det är faktiskt där hon dessutom är bra nu. Till och med på högsta nivå.

– Jag är explosiv. Och det är något viktigt i skeleton. Starten kan vara helt avgörande och där är jag så snabb att jag faktiskt tillhör världstoppen. Det mäts ju tider på starten och i Lillehammer där jag åkt rätt mycket är rekordet 5,09 sekunder. Jag har gjort 5,17.Sedan är det bara resten av banan och övriga runt 50 sekunderna kvar...

– Där kommer rutinen in. Erfarenheten och tekniken. De riktigt skickliga toppåkarna klarar ju av att hela tiden öka farten eftersom banan blir snabbare och snabbare på vägen ned.

– De kan reparera den svagare start med sin skicklighet och bygga på åk på det sättet. Jag måste se till att bli så bra att jag kan utnyttja min start.

Det kommer att ta massor av träningspass i tyngdlyftningslokaler, det är den grenen som Sandra tränar för att både bli snabb och explosiv, och just träningsåk och analyser av dessa.

Sandra i full fart i Winterberg.

Och skeletonbanor – det finns det bara utomlands. Den närmaste är Lillehammer och det är där Sandra och bröderna Ottosson tränar.

Tävlat, det har hon gjort i Sigulda i Lettland, Calgary i Kanada, tyska Winterberg och Königsee, österrikiska Igls – och även i St Moritz i Schweiz. Det enda plats där skeleton var OS-gren (1928 och 1948) innan den återkom för att stanna i Salt Lake City 2002.

– Där i St Moritz har du förresten den tuffaste banan. Den tar över en minut, berättar Sandra.

Det är närmast osannolika miljöer som Sandra målar upp, långt från sommarvärmen ute på landet i Gästrike-Hammarby.

– Just nu är jag mitt i uppbyggnadsträningen. Både jag – och kälken som är på överseende hos genomgång hos tillverkaren Bromley. Det finns alltid smågrejer att få fixade.

Sedan är hon beredd att kasta sig med huvudet före igen i vinter, och jag ställer den närmaste obligatoriska frågan om skaderisken.

– Jo, speciellt i starten kan man göra illa sig, säger Sandra. Man kan sträcka sig.

Inte av hastigheten alltså. Inte av att dundra ned i över hundra kilometer i timmen, liggande huvudstupa på en kälke som ska hanteras genom att styra med axlar och lår med små vickningar.

Lite senare, sedan jag lämnat Gästrike-Hammarby, får jag ett mejl från Sandra:…

"Jag fick fundera över det där du sa om krascher, men det här är ju inte en skadedrabbad sport som folk tror. Kälken är så låg och nära isen, blåmärken får man ju lite grann ibland men inte mer än så".

Då vet vi.

Och vi vet vart Sandra Andriainen är på väg i full fart.

Mot Pyeongchang i Sydkorea och vinter-OS 2018 och sedan vinter-OS fyra år senare i Peking.

Oerhört långt bort från sommarfagra Gästrike-Hammarby.

Tina Hermann - bäst i världen på damsidan just nu.

Fakta/ Skeleton

Sportens ursprung finns i Schweiz och slutet av 1800-talet och den första riktiga banan byggdes i St Moritz och används faktiskt än i dag.

Åkaren ligger på mage på en kälke, byggd av en stålplatta som har två stålmedar. Ovansidan av kälken är formgjuten och vadderad och styrs genom att åkaren flyttar tyngdpunkten och använder axlar och lår för att styra.

Åket inleds med att åkaren springer i gång kälken och sedan dyker ned på den.Tävlingarna sker på rodelbanor och topphastigheten kan nå upp till 150 kilometer i timmen.

Skeleton finns med på OS-programmet sedan 2002 (tidigare även 1928 och 1948 i St Moritz) sedan 2002.

Man tävlar även i VM, EM och världscupen.

På damsidan vanns VM 2016 av tyskan Tina Hermann före Janine Flock, Österrike och Elena Nikitina, Ryssland.

I EM vann Flock före Hermann och Marina Gilardoni på bronsplats.

Mer läsning