Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tillfälligt skidbrott

/
  • Esa Kuosku på Naturkompaniet plockar ut ett par helt oknäckbara vinnarskidor till Vasaloppet.

Jag hör att han blir lite nervös i luren. "Men du ska nog inte prova nåt nytt så här nära inpå. Är du säker på att du ska valla själv?"
Gunde på GD är min argaste konkurrent i Vasaloppet, men inte argare än att han ändå tänker på mitt bästa. Vad jag tänker på? Ja, det undrar jag också.

Annons

Han har lämnat in sina skidor på en sportaffär i stan. Smart. Hotbox och hela skiten.

De senaste åren har jag inte vallat alls, utan har fastnat för enkelheten i att stålsickla skidorna, och hyvlar bara nån gång då och då med det lilla skärverktyget och borstar med stålborste. Lätt som en plätt, nästan alltid bra glid, och bara att köra utan en massa jobb vid vallastället.

Men nu ville jag ha top of the line, det lilla extra. Pulver såklart, och högfluor. Så jag träffar min kontakt på stan, han i slokhatt, jag i vegamössa, och får två kryddburkar med svart och vitt pulver (salt och peppar?) under stort hysch-hysch.

Jätteenkelt, säger mannen i slokhatt. Går inte att misslyckas.

Här blir det uppenbart att han aldrig sett mig vid ett vallaställ. Jag kör för länge med vallajärnet på samma ställe och det bildas som två små gupp mitt på skidan. Inte bra. Naturkompaniet får i uppgift att laga skidorna, och det lyckas väl hjälpligt. Ingen katastrof, det är ett hål i belaget, men det går bra att åka på.

Jag får hem skidorna, nu expertvallade, och ska bara lägga min egen, smått magiska touch, med rillern. Rillern är nästa landmina i vallaträsket, ett verktyg som dras över skidan och lämnar ränder efter sig där vattnet ska krypa in och mysa under loppet.

Här borde jag varit förvarnad, jag har ändå dragit sönder stakmaskinen på Friskis två gånger under vintern, och vid flera tillfällen har bananer helt oförklarligt mosats direkt i handen.

Men jag lägger ändå tyngden över verktyget, och trycker till. Och hör ett knak.

Ursäkta alla barn, men SATANS JÄVLA SKIT, skidj-n gick av på mitten. Hur är det möjligt? Den bara hänger där i vallastället, sorgset böjd i onaturlig vinkel, som en snygg punkt på vallafiaskot – och ett monument över min egen klantighet.

Och det är alltså fredag, och två dagar kvar till Vasaloppet.

Tillbaka till Naturkompaniet.

"Gick dom av på mitten? Hur gjorde du då? Hörni, han bröt skidan på mitten!"

"Är det sant, hur bar du dig åt?"

"På mitten? Det har jag aldrig hört talas om förut."

Alla vill veta hur jag bröt en skida på mitten, själv vill jag bara ha nya. Esa Kuosku plockar fram ett superpar, såna som alla världsmästare i Falun åkte på, och lovar att det kommer gå rasande fort.

Esa kommer stå och langa dricka nånstans före Evertsberg, går dom dåligt får vi ta ett skidbyte där och då. Jag tar kvittot med mig. För ett billigt lopp, det blir det inte.

Och nu är det bara fästvallan kvar. Enkelt.

Klister sa ni, går det bra med trälim?

Mer läsning

Annons