Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rekorden rök i Roth – här utmanar sportens reporter världens bäste triathlet

Tysken Jan "Frodo" Frodeno gick en match mot världsrekordet.
För Sportens reporter Erik Illerhag var det en seger bara att stå på startlinjen i Challenge Roth – en av världens största triathlontävlingar.
Här skriver han om betydelsen av struthjälm, salt – och en schysst astmainhalator.

Annons

Nånstans där ute i kanalen har en simmare med guldfärgad badmössa precis ryckt ifrån och skapat sig en lucka till det övriga startfältet. Speakern går upp i falsett, och de tusentals människor som kantar kanalen och trängs på broarna vrålar ”Frodo, Frodo, Frodo!”.

Jag ser ingenting där jag står, men jag vankar fram och tillbaka inne i växlingsområdet för att på något sätt hantera min egen nervositet.

Det börjar närma sig nu, och jag har krängt på mig våtdräkten och smörjt in nacken med vaselin för att slippa skavsår när jag simmar.

Jan Frodeno, i guldmössa, ryckte ifrån den övriga världseliten redan halvvägs ut på simbanan.

Många cyklar blir det. 3500 deltagare, varav cirka 20 svenskar, tog sig an årets upplaga av Challenge Roth.

Men först hinner jag se när eliten kommer upp ur vattnet. Eller, det handlar egentligen bara om en man – Jan Frodeno. ”Frodo” med hela det tyska folket. Efter VM-guldet på Hawaii i höstas blev han framröstad till Tysklands främste idrottsman, och sedan dess har hans fokus handlat om en enda sak – att slå världsrekord på ironmandistansen.

Loppet han valt avgörs i Roth strax söder om Nürnberg i norra Bayern. Det är ingen slump. Han är på hemmaplan, på en av sportens mest traditionstyngda platser, där 8 000 frivilliga funktionärer och hundratusentals åskådare gör Challenge Roth till världens största folkfest för triathleter. 3 500 startplatser sålde slut på mindre än fem minuter.

Det är därför jag också är där och nervöst småkissar i våtdräkten, för att få uppleva spektaklet på plats.

Vi har haft lite olika uppladdning jag och Frodo. Varje dag, varje timme, varje minut under det senaste halvåret har han fokuserat på 7.41.33 – en tid som sattes just i Roth för fem år sedan av landsmannen Andreas Raelert.

Vad har jag gjort? Vilat mig i form. Träningen flöt på bra fram till slutet på januari innan något som liknade en förkylning som aldrig ville ge med sig tog kroppen som gisslan. Fem månader gick, fem kritiska månader som handlade mer om att orka genom dagarna än att tänka på träning.

Till slut, efter att nästan ha tappat räkningen på alla fruktlösa läkarbesök fick jag i alla fall ett besked – obehandlad astma.

Äntligen. Äntligen vetskap, och äntligen tillgång till samma mediciner som det norska skidlandslaget. Under början på juni smög jag igång träningen igen och hade egentligen släppt taget om Roth, men efter ett lyckat test på halva distansen i Vansbro bara två veckor innan och med vetskapen om att jag ändå inte skulle få tillbaka en spänn av anmälningsavgiften på 5 000 kronor bestämde jag mig till slut ändå för att köra. Frun och tvillingpojkarna hoppade av glädje – vi skulle boka om semestern och de skulle få se Nürnberg!

Jublet stiger när Frodo kommer upp ur vattnet. Han är lång, mycket längre än jag hade väntat mig. Men så kan jag inte sluta tänka på hober och Sagan om Ringen heller.

Frodo kavlar snabbt ner våtdräkten på överkroppen, hugger sin påse med ombyteskläder och försvinner in i ett stort tält för att kränga av sig dräkten. Jag klockar honom och 24,98 sekunder senare studsar han ut på andra sidan tältet och rusar mot cykeln.

Bra tid, tänker jag, och går mot strandkanten, förföljd av den pampiga och något olycksbådande musiken från högtalarna. Wagner? Det är inte Boney M i alla fall.

Starten har gått, och någonstans i virrvarret finns sportens reporter.

Kanonskottet ljuder när startgrupp 12 ger sig iväg, och som vanligt är det ett enda virrvarr av kroppsdelar och simmare som medvetet eller omedvetet försöker sparka och slå mig i ansiktet. Här gäller det bara att behålla lugnet, vänta ut det värsta och hitta rätt tempo. Och leta bra fötter. Efter en stund hittar jag ett par trygga 45:or som dessutom simmar rakt där jag kan lägga mig i suget och spara energi.

På strandkanten någonstans finns Daniel, som följt med ner till Tyskland med sin familj, och som nu ska coacha mig mot stordåd. Med tanke på förberedelserna, som inte varit optimala, har jag inte satt upp några högre mål mer än att försöka njuta (ha, ha, ha) och kanske slå tiden från Köpenhamn för tre år sedan på 12 timmar och 23 minuter.

Daniel har en tränares optimism och säger att fem månaders vila har gjort mig gott. ”Det var precis vad din kropp behövde”, och så konstaterar vi att jag fått en bra lottning då min ombytespåse ligger precis vid tältingången och att jag säkert kommer tjäna två, kanske tre sekunder på det.

Daniel springer längs kanalen, som förbinder Main med Donau, och manar på. Han ropar, hoppar och gör sitt livs tränarinsats.

”Hörde du inte hur jag skrek?”, frågar han efteråt. ”Jag tog bra bilder också, kolla här!”

Jag kisar men känner inte igen personen på bilden. När alla har svart våtdräkt och grön badmössa är det inte konstigt om man tar fel, och Daniel har helt enkelt coachat fel simmare, någon som säkert undrade över det plötsliga intresset.

Utan coachens hjälp gör jag ändå en stabil simning utan missöden, kanske några minuter långsammare än vad jag hoppats på, och klarar av de 3,8 kilometerna på 1.18.

Frodos tid: 45.22 minuter.

Glad i gummi.

I tältet inhalerar jag dagens andra dos av astmamedicinen jag tagit med mig för säkerhets skull, och överskrider därmed tyvärr Frodos ombytestid med några minuter. Jag hittar snabbt min cykel, tar på mig hjälmen och går målmedvetet mot utgången där 18 mils trampande sedan väntar.

I snygga diagram har jag sett hur många sekunder, rentav minuter, som kan sparas med rätt hjälm och har därför tagit steget och köpt en begagnad "aero"-hjälm av strutmodell. Den billigaste investeringen i förhållande till intjänade sekunder; så motiverade jag mitt köp för frun, som var skeptisk. ”Den fulaste måste det i alla fall vara", tyckte hon.

Så ful tycker jag inte att den är, möjligen något opraktisk i sociala sammanhang när det finns risk att välta ner porslinsfigurer vid plötsliga huvudrörelser.

Spelar ingen roll, jag känner mig overkligt snabb, ända tills en kortege med motorcyklar, bilar och filmkameror passerar och Frodo plötsligt mullrar förbi och varvar det långa ledet av cyklister. Benen trampar frenetiskt, jag vill skrika nåt om att han tappat ringen men lika plötsligt är han borta igen.

Den tyska landsbygden är mer kuperad än jag hade väntat mig av en världsrekordbana, men asfalten exemplarisk i all sin tyskhet. I byarna sitter invånarna uppradade vid långbord och hinkar öl, triathlon är en anledning så god som någon, men den riktigt stora upplevelsen väntar efter sju mils cykling.

En struthjälm kan spara tid på cykeln, men fungerar dåligt i trånga utrymmen.

När jag når foten av Solar Hill, en kilometerlång backe, är den packad med tusentals och åter tusentals människor. I mitten av folkhavet bildas en trång korridor, de uppblåsbara batongerna dunkar mot hjälmen och ölstinna människor vrålar i öronen, men det gör ingenting. Närmare Tour de France, utan att faktiskt åka Tour de France, kommer jag aldrig.

Att cykla själv i 18 mil blir långtråkigt i längden. Du måste klara dig själv, och får inte ligga för nära cyklisten framför. Tolv meter är gränsen och domarna svischar ideligen förbi på motorcyklar för att beivra eventuellt fusk, medvetet eller inte. Syndarna får stå still och skämmas i åtta minuter och dessutom springa en straffrunda på en dryg kilometer i ett senare skede, så jag är noga med att hålla avståndet.

Var 20:e minut är det dags för mat: vaniljbulle, gel eller banan, för att få i sig de nödvändiga 80-100 gram kolhydrater som kroppen helst vill ha varje timme.

I en av uppförsbackarna hör jag hur speakern på toppen upphetsat gastar om weltmeister, weltklasse och weltrekord. Frodo har lyckats med sitt uppdrag. Han har inte bara förstört härskarringen i ett hav av lava, han har dessutom krossat världsrekordet med sex minuter.

Frodo har gott och väl hunnit duscha, ätit lunch och börjat promenera hem till Fylke innan jag ger mig ut på löparbanan. Men först en liten uppiggande dos med astmainhalatorn.

Cykeldelen, jag: 6.05.

Frodo: 4.08.

Jan Frodeno snittade nästan 45 km/h under sina dryga fyra timmar på cykeln.

7.35.39 lyder det nya världsrekordet på. Jan Frodeno var mer än 20 minuter före tvåan, Joe Skipper, som blev förste engelsman under åtta timmar.

Att få springa är en befrielse, en euforisk känsla som snabbt går över. Jag tar ett försiktigt tempo, fast besluten att springa hela maran och inte halta in i mål. 6.30-tempot per kilometer blir sju när jag promenerar genom vätskekontrollerna. Det är varmt, 28 grader och en stekande sol har skingrat molnen.

Sist jag tävlade i värme slutade det med ambulans i Kirunafjällen och jag är fast besluten att inte bomma på saltintaget den här gången. Vid första kontrollen tar jag en hel näve koksalt och sköljer ner med vatten. Magen skriker "IDIOT!", försöker vända sig ut och in och jag hinner tänka att det kanske finns något som heter saltförgiftning också. I fortsättningen håller jag mig till vattenmelon doppad i salt vilket smakar betydligt bättre.

Struthjälmen har jag bytt, tack och lov, mot en slags mirakelduk som enligt uppgift ska hålla huvudet kallt när man häller vatten på den. Jag norpar åt mig alla blöta svampar jag kan och knölar ner en del av dem innanför dräkten.

Det är varmt, 28 grader och stekande sol, men humöret är ändå på topp. Svamparna är ett desperat försök att hålla nere kroppstemperaturen.

Banan är mördande tråkig, ett enda långt malande på en spikrak grusväg fram och tillbaka längs kanalen. Jag börjar räkna på hur många sekunder ett kiss-stopp skulle kosta och viker blixtsnabbt in i buskaget. Rakt in i ett björnbärssnår. Nummerlappen fastnar och jag blöder från båda knäna när jag stapplar ut med tömd blåsa på löparbanan igen.

Efter tolv kilometer står familjen och vännerna och hejar, jag spexar med att springa baklänges och anstränger mig till det yttersta för att hålla fasaden uppe. Men självklart lider jag. Alla lider. En ironman-mara är en uppvisning i mänskligt lidande. Men det är stärkande att se att det alltid finns någon som har det värre.

På vägen ner genom Tyskland lyssnade vi på skidåkaren Johan Olssons sommarprat, där han avslöjade att han hade tre punkter som han upprepade sig för sig själv varenda dag inför OS-femmilen i Vancouver: han var stark, uthållig och hade en bra spurt. Jag har kopierat receptet och intalar mig själv att "jag har tålamod, är bra i värme och... har en bra spurt."

Jag tar en fjärde dos med inhalatorn och fortsätter trampa på i samma lunk – meter för meter och känner mig konstigt nog allt piggare i takt med att mina medtävlare tappar fart och måste gå. Under den tuffaste delen av loppet mår jag som bäst, inte fysiskt men väl mentalt, och att oroliga anhöriga plötsligt ser att liverapporteringen på nätet upphör måste bero på att jag flyger över tidtagningsmattan (nåja). En efter en passerar jag kilometerskyltarna tills det inte finns några kvar. Jag svänger in på den uppbyggda stadion, gör vågen med publiken och springer lycklig i mål, efter en smått patetisk spurt, på 12.22.10.

Personligt rekord – med en minut! Klart man är nöjd då.

Jag har klarat mitt mål. Jag har sprungit hela maran, i ett tempo som var det samma när jag slutade som när jag startade. Och dessutom har jag blivit en minut snabbare på distansen med tre års träning. Tack struthjälm! Tack salt! Tack astmainhalator!

Löpningen, jag: 4.49. Totalt: 12.22.

Frodo: 2.39. Totalt: 7.35 (nytt världsrekord).

Någon dag senare läser jag om norrmannen Martin Johnsrud Sundby. Han som tävlade med astmamedicin utan dispens och blev avstängd. Vad var det han tog nu igen? Salbutemol hette det visst.

Letar upp min inhalator och läser på etiketten: S-A-L-B-U-T-E...

Shit.

Vad säger Wada, får jag behålla medaljen?

Mer läsning

Annons