Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Språket färgas av tanken

Annons

Färg är ett populärt ämne inom lingvistiken, närmare bestämt hur ord för färger påverkar vår upplevelse av färgerna. Uppfattningen att språket begränsar och riktar tanken är mest känd i form av Sapir–Whorf-hypotesen som blev populär på 1950-talet. Enligt hypotesen skulle det vara svårt eller omöjligt för en svensk att se ryskans blå nyanser sini och goluboj som skilda saker (i annat än jämförelser). Båda är ju blå! På samma sätt skulle en walesare ha svårt att skilja på svenskans blå och grå. Båda är ju glas!

Sapir–Whorf-hypotesen dras ofta upp som ett exempel på en helt galen idé. Naturligtvis finns alla färger och nyanser oavsett vad vi kallar dem: färgen lila fanns även på den tiden vi såg lila som en nyans av brunt (den lila blomman kallas än i dag för brunkulla); däremot kanske vi inte hade något behov av att skilja färgerna åt, och i så fall är det ju tanken som begränsat språket. När vi behövde prata om lila så skaffade vi sonika ett ord för det (eller flera, men violett och gredelin tappar i popularitet).

Samtidigt finns förstås fler färgord än själva basfärgerna: behövs det så kan vi ju prata om turkos, azur, safir, cyan, akvamarin och många andra nyanser som vanligtvis kategoriseras under ”blå”, och då är ryskans två blå inte så konstiga. Jag har sett en skämtsam färgkarta cirkulera i sociala medier, där en spalt betecknar kvinnors ord för färgerna – ett nytt ord för var och varannan nyans. Andra spalten betecknar mäns ord – allt hopklumpat under basfärgerna. Det betyder förstås inte att kvinnor är någon sorts fjärilar från Venus, utan att de lär bry sig mer om mode. Det betyder också att den som skapade bilden är något sexistisk.

Jag nämner fjärilar just för att de faktiskt kan se fler färger än vi människor kan, precis som vi människor ser fler färger än hundar. Vissa fjärilsarter kan se många miljarder fler färger än vi. Undrar just hur deras språk skulle se ut?

Så varför hänger Sapir–Whorf-hypotesen kvar? Tja, den är inte helt fel; bara lite missförstådd. Visst kan språket påverka hur vi tänker. Saker vi har ord för blir mer märkbara – man breddar lätt sin sinnevärld genom att lära sig nya språk – men det betyder inte att vi är kognitivt oförmögna att uppleva saker vi inte har ord för.

Apropå sexism: i sociala sammanhang försöker vi lista ut könet på alla i omgivningen, så att vi vet vilket pronomen vi ska använda om dem. Beror det på att språket tvingar oss välja, eller formades språket snarare för att vi alltid tyckt att kön är så viktigt?

Annons