Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stadens ljud färgar musiken

Det sägs att Seattle är USA:s regnigaste stad. Jag vet inte hur det är med den saken. Det halvår jag spenderade där kring millenieskiftet var vädret helt okej. Ändå gick det inte att komma ifrån närheten till de fyra elementen och naturens krafter. Puget Sound – som löper ut i Stilla Havet – på ena sidan, Kaskadbergen på den andra med de aktiva vulkanerna Mount Rainier och Mount Saint Helens på den andra. Bara några mil inåt landet ligger Snoqualmie där exteriörscenerna till tv-serien ”Twin Peaks” spelades in.

Annons

Seattle är en spetsteknologisk miljonstad där mycket kretsar kring Microsoft, Boeing och det stora välrenommerade universitetet. Men det är också en stad som är kraftigt färgad av närheten till naturen. Det är också den musik som i dag strömmar därifrån.

Hur en stad låter – i musikaliskt hänseende – är naturligtvis summan av de individer som lever i den och sysslar med musik vid samma tid.

När en ny våg av musik dyker upp från en stad beror det på att de olika musikerna färgas av varandra.

Det här gäller för Gävle, för Göteborg, för Malmö och även, i viss mån, för Stockholm. Städer av begränsad storlek där en stor del av dem som sysslar med musik faktiskt känner eller i alla fall känner till varandra.

Men påverkas musiken också av sin rent fysiska och psykiska omgivning?

Jag tror det.

När staden Seattle dök upp i mitt musikaliska medvetande var det – som för så många andra av min generation – genom Nirvanas debutplatta ”Bleach”. Det var hårda tider och musiken avspegladet det. Men trots larmet fanns det något jordnära i musiken – ett spår av 60-talets rotrock liksom av det sena 70-talets gör-det-själv-ideologi.

Back to basics. Tillbaka till någon slags ursprunglig rockmusik. Eller åtminstone till idén om en en rå, primitiv och äkta musikform som handlar snarare om uttryck än intryck, tycktes genomsyra grungen. Idén om att det är viktigare vad man själv vill – eller behöver – uttrycka än att imponera på någon slags tänkt lyssnare/kund.

”Bleach” och ”Nevermind” liksom, Mudhoneys, Soundgardens och Pearl Jams tidiga alster tog effektivt kål på 80-talets plastiga storproduktioner med sin råa och ångestladdade punkrock och staden Seattle blev ett musikaliskt begrepp för en ny slags tillbaka till rötterna-rock.

Nu blev inte grungen så värst långlivad. När Kurt Cobain tog sitt liv var den redan på nedgång även om hans band faktiskt var på väg att bryta ny(gammal) mark. Unplugged-skivan som blev Cobains och Nirvanas sista pekade mot en mer jordnära och avskalad rockmusik. Sedd i backspegeln ter den sig som en föraning om vad som komma skulle med band och artister som Band of Horses, Fleet Foxes och Tiny Vipers.

Skivbolaget Sub Pop har återigen kommit i ropet och nu är det inga larmande gitarrer som gäller. De nämnda banden tycks hämta sin kraft och sin inspiration från regnet, från bergen och från naturen runt omkring. Det är jordnära musik men samtidigt med sakrala kvaliteter och det känns inte som en slump att de alla har djur i namnen Skäggrock kallade någon det – musik för skogsmullar och neohippies skulle man också kunna säga om man ville vara elak. Och skägg, skogsmullar och neohippies finns det gott om i Seattle.

lEn utomordentligt sympatisk platta.

lDet är någonting med kvinnor som viskar sensuellt på franska...

lSäga vad man vill om den illegala nedladdningen men om den tvingar ut artister på vägarna till den grad som den tycks ha gjort den gångna sommaren så är den inte alltigenom av ondo.

Mer läsning

Annons