Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Starkt om överlevnadsinstinkten

Regissören Danny Boyle hoppar ledigt mellan olika genrer. Det kan vara droghelvetet i Trainspotting, zombieepidemin i 28 Dagar Senare eller indiska eposet Slumdog Millionaire. 127 Timmar är ännu en ny typ av film för Danny Boyle.

Det är den sanna berättelsen om Aron Ralston, suveränt spelad av James Franco, en sportig friluftsmänniska som ensam beger sig ut i Utahs bildsköna, men livsfarliga, landskap. I en smal kanjon fastnar Ralstons ena arm mellan ett nedfallande stenblock och klippväggen. Han har inte berättat för någon om sin friluftstripp. Ingen saknar honom. Vi får följa den 127 timmar långa kampen för överlevnad på ett mycket realistiskt sätt.

Doyles regi gör att den klaustrofobiska känslan omvandlas till färgstarka feberdrömmar om familj och flickvänner. Filmduken fylls av splitscreenrutor, suddiga bilder, absurda ögonblick och vackra landskapsbilder. Franco är otroligt trovärdig i det här själsliga infernot och är Oscarsnominerad för rollen.

127 Rimmar innehåller den starkaste och nödvändigaste självstympningsscen jag sett på film, så det är en paradoxal känsla av äckel och lättnad när Ralston till sist lyckas såga av sin arm med en extremt slö fickkniv. Kontentan av 127 Timmar är att människans överlevnadsinstinkt kan gå segrande ur de mest hopplösa situationer och Boyles bildspråk är mustigt i en film som kunde ha varit trist och enformig.

Erik Süss