Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stillsam politisk sång golvar mig totalt

Annons

Lagom till 1 majs allt glesare demonstrationståg satt jag och lyssnade på sånger med politiskt eller samhällskritiskt innehåll.

Den direkta orsaken var Emmylou Harris nyskrivna sång ”My name is Emmett Till”, där hon sjunger den sanna historien om en 14-årig afroamerikan som några vita misshandlade till oigenkännlighet, sköt ihjäl och sänkte i en flod. Händelsen i ett segregerat Mississippi med en skandalös rättegång där gärningsmännen friades blev startskottet till den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Emmylou Harris stillsamma sång träffar mig mycket hårdare än hårdför agitatorpop som Edwin Starrs ”War (What is it good for)”, Bruce Springsteens ”Born in the USA” eller The Sex Pistols ”God save the queen”.

Frågan är varför? De där tre sångerna blev världshittar, ”My name is Emmett Till” kommer aldrig att bli det.

Hur går det där gamla citatet? En människas död är tragik, en miljon människors är statistik. Anne Franks Dagbok är ett av bevisen att den tesen håller.

När Springsteen brölar sin anti-Vietnamkrigsdänga tillsammans med 25 000 personer på en konsert blir det för min del bara jobbigt. Men när han tar fram sin akustiska gitarr och beskriver gränspolisen som blir kär i en illegal mexikansk flykting och hjälper henne över gränsen till USA i ”The Line” får jag en hel film uppspelad inne i mitt huvud. ”Born In The USA” har däremot inga finmejslade detaljer som liknar filmsynopsis. Och Springsteen har mängder med filmiska, politiska ballader. Sean Penn regidebuterade ju med sin ”The Indian Runner”, helt baserad på Bossens ”Highway Patrolman”.

Just amerikanerna är helt otroliga när det gäller att skriva sånger som är kritiska mot sin egen nation. Neil Youngs (okej, han är faktiskt invandrad från Kanada) beskrivning av ett vitt Amerika som breder ut sig på bekostnad av indianerna i ”Pocahontas” är en djup tankeställare. Bob Dylan beskriver hela den amerikanska expansionspolitiken från 1700-talet fram till Vietnam i ”With God on our side”. Han har också skrivit om Emmett Till. Steve Earle sjunger om en fångvaktares svåra kval på Death Row innan avrättningar i ”Ellis unit one” som låg på soundtracket till filmen ”Dead man walking”.

De här stillsamma, lugna sångerna, de som försiktigt knackar mig på axeln och undrar om jag vill lyssna på vad de har att säga en liten stund – det är de som golvar mig totalt. Det finns inte ett uns upp-till-kamp i dem, men de motsvarar den politiska visheten hos Gandhi eller Dalai Lama.

Men det är självklart inte bara amerikanerna som har ensamrätt på politiskt färgade storytellingsånger. En av mina favoriter i genren är engelska ”Shipbuilding”, skriven av Elvis Costello. Beskrivningen av ett Thatcherstyrt Storbritannien där arbetslösa plötsligt får jobb på skeppsvarven för att kunna sända iväg sina söner på krigsfartyg till Falklandskriget är ett bitterljuvt Peter Weir-drama.

Peter Gabriel är också en av britterna som kan skriva eftertänksamma, politiska sånger som ”San Jacinto” eller ”Biko”.

Senaste tillskottet från England är PJ Harveys album ”Let England Shake”.

I Svedala tycker jag fortfarande att Wiehe/Afzelius har den skarpaste pennan med de intelligentaste texterna medan Ebba Grön står för den brölpolitiska. Men Thåströms musik är jag ändå svag för, den tillhör mina tonårs samhällskritiska musiklyssnande.

Så enda chansen att nån gång få se mig i en första majdemonstration är om jag får gå med ett plakat fullklottrat med låttitlar av samhällskritiska sånger jag älskar.

Förvänta er inte ”We Shall Overcome”.

Erik Süss

Mer läsning

Annons