Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stollarna från Smedjegatan

Annons

Han kunde hitta vatten med slagruta och han visste allt om tyska hjälpverb. Han drog hälsingehistorier med inlevelse, kunde svarva träpinnar runda och fina och blev på äldre dar något av en expert på Europas katedraler. Dessutom kunde han spela Kväsarvalsen på enradigt dragspel – både med och utan tumvantar.

Men han kunde inte rita, det törs jag nog påstå. Åtminstone inte så där tjusigt och välliknade, med skuggor, rörelser och perspektiv. Ändå var Staffan Lindén under många år en av Sveriges mest populära, mest framgångsrika – och mest geniala – tecknare.

Hans bleka gubbar, som bara stod där och såg enfaldiga ut med armarna efter sidorna och en slokande fluga under hakan, hade nämligen en sällsynt förmåga att dag efter dag leverera träffsäkra kommentarer till händelser och företeelser som vi människor har att ta ställning till.

Det har nu gått tio år sedan Staffan dog. Jag kände honom en smula och intervjuade honom vid några tillfällen. Han var en stillsam och godhjärtad humanist med vänliga ögon. Och trots att han med fnissande förtjusning gick till angrepp mot tidens dumheter hade han hjärta nog att avstå från att publicera ett och annat lustigt infall för att inte såra en medmänniska.

Tillsammans med hustrun Ulla-Märta, även hon bildskapare, bodde han i ett gammalt kulturhus på Smedjegatan i Gamla Gefle. Därifrån spred han sina tecknade kommentarer över landet, i första hand genom Expressen som – åtminstone under 1980-talet – varje dag trycktes i drygt en halv miljon exemplar. Tänk sedan att varje tidning lästes av tre personer ...

Det innebar att Staffan Lindén, med sina lättsmälta kommentarer, var en av landets mäktigaste personer – något som bekräftades av att han år efter år låg högt upp på olika listor över inflytelserika makthavare.

Trots att en och en halv miljoner människor nästan varje dag log eller skrattade åt hans lustigheter gillade inte Staffan att bli kallad för skämttecknare.

– Jag tycker ordet idétecknare bättre beskriver vad jag håller på med, förklarade han. Men egentligen är jag en tecknande journalist. Tidningsteckning är journalistik och ingenting annat.

Hans gubbar kallades för stollar – ”Staffans stollar”. Det var han inte heller så förtjust i. I alla fall inte i början.

– Det var en redaktör på Morgonbladet som hittade på det, förklarade han. Och det var ju lätt att komma ihåg när båda orden börjar på st, så jag lät det vara.

Nej, Staffan var inte den som hetsade upp sig över småsaker. Och knappast heller över världens galenskaper och orättvisor. Han angrep dem i stället med mild och elegant ironi.

Om vi tar det från början så föddes han på våren 1926 i Edsbyn, där pappa Petrus var skohandlare och mamma Signe skötte hushållet. De upptäckte snart att gossen hade läshuvud och beslöt att han skulle kostas på och bli en studerad karl.

Efter realexamen i Bollnäs tog han studenten i Uppsala. Sedan pluggade han olika språk så flitigt att han 1951 blev filosofie magister. Men då hade han redan börjat etablerad sig som tecknare. Debuten skedde 1949 när en av hans studiekamrater blev redaktör för studenttidningen Ergo. Där behövde man roliga teckningar samtidigt som Staffan behövde de femton kronor som utgjorde honoraret.

Hans roliga bilder väckte en viss uppmärksamhet och det hände rätt ofta att de större dagstidningarna ogenerat stal hans lustigheter. Därför tyckte Staffan det var lika bra att försöka sälja teckningarna direkt till dessa. Så han stoppade ner några gubbar i sin portfölj och gick med morska steg upp på Aftonbladets redaktion. Men där var man måttligt intresserad. Redaktören bläddrade förstrött igenom kollektionen, så drog han ut en skrivbordslåda som svämmade över av opublicerade skämtteckningar.

– Ni ser att vi har att välja på, muttrade han.

Varpå Staffan tackade för sig och gick vidare till andra redaktioner för att mötas av samma dystra besked. Till slut lyckades sälja några teckningar till Upsala Nya Tidning.

Men han hade hela tiden siktet inställt på att bli lärare, och efter studietiden i Uppsala fick han ett vikariat i Västerås och sedan ett i Gävle. Därefter blev han redaktör vid Bulls Presstjänst och bodde ett år i Köpenhamn, innan han 1954 återvände till katedern – nu vid läroverket i Östersund.

Vid den tiden hade Staffan Lindén helt lagt av med tecknandet, men så en dag, om det var 1957, fick han ett telefonsamtal som kom att förändra hela hans framtid. Folkpartiet hade planer på att förvandla gamla trista Svenska Morgonbladet till den svenska liberalismens flaggskepp och någon hade kommit att tänka på Staffans bilder från studenttiden.

Den unge adjunkten accepterade erbjudandet, även om han fortsatte att arbeta som lärare, och när Morgonbladet lades ner efter bara några år flyttade han och stollarna över till Svenska Dagbladet.

Där betalade man rätt dåligt och dessutom var redaktörerna rädda att stöta sig med sina äldre prenumeranter på Östermalm, så det hände lite då och då att även rätt harmlösa skämt stoppades av den interna censuren. Därför kändes det som en befrielse när han 1972 värvades till Expressens ledarsida dit han sedan i många år lämnade fyra-fem bidrag i veckan och aldrig någonsin fick en teckning refuserad.

I slutet av 1950-talet hade Staffan Lindén flyttat till Gävle med fru och två söner. Här fick han anställning vid Högre allmänna läroverket – Vasaskolan – där han undervisade i engelska, tyska och franska.

Från 1961 och femton år framåt medarbetade han också i tidningen Röster i radio, med sju teckningar i veckan som alla anspelade på olika radio- och tv-program. Dessutom publicerades hans bilder regelbundet i tidningen Land, Skolvärlden och en rad andra tidskrifter.

Samtidigt ägnade han sig åt reklamteckning och bokillustrationer. Dessa ”på-sidan-om-stollar” kände inga begränsningar utan kunde dyka upp i allt från annonser för oljefirmor till handböcker för konfirmander. Ändå dröjde det en bra bit in på 1970-talet innan han helt vågade släppa greppet om pekpinnen.

Det tog inte många minuter för en stolle att växa fram på Staffans ritpapper och man såg ofta upphovsmannen ute på stan, där han gärna stannade och pratade med bekanta. Ändå handlade hans arbete till stor del om disciplin, att sitta på kammaren och vänta på inspiration var inget för Staffan Lindén.

– Man måste träffa människor, förklarade han för mig en gång. Ta reda på vad folk pratar om, vad som är på gång i samhället. Läsa tidningar, titta på tv , lyssna på radio.

– Jag skriver upp alla idéer vartefter jag kommer på dem, tillade han. Ändå har jag en känsla av att mina allra bästa uppslag är de jag glömt bort innan jag hunnit fästa dem på papperet.

I över trettio år samlade han sina stollar i årskrönikor samtidigt som han producerade en rad andra böcker. Den första hette ”Sångmusen Filip” och följdes av titlar som ”Tunnar-Gunnar”, ”Jag – en lärare” och ”Funderingsrum för badrum och andra våtutrymmen”.

Hans humor kom också till användning i andra sammanhang. Han hjälpte Lars Sigvard med några lokala revynummer här i Gävle och skrev en del sketcher åt den på sin tid riksbekante lustigkurren ”Tjadden” Hällström.

Men först och främst var han alltså idétecknare. Och när han 1982 fick frågan hur många bilder han ritat svarade han:

– Jag försökte räkna dem för några år sedan. Men jag gav upp när jag kommit till 12 000 ...

Ulf Ivar Nilsson

Annons