Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stormen tilltar...

Annons

Det blåser nu storm i vattenglaset. Urban Ahlin, socialdemokraternas utrikespolitiska talesman och ledamot i partistyrelsen, tog i går bladet från munnen och riktar skarp kritik mod Pär Nuder i ett debattinlägg på newmill.se.

Socialdemokratins främsta problem har sällan varit tydligare än nu. Urban Ahlin ropar efter tystnad, kritiserar Pär Nuder för att ha skrivit bok om sina erfarenheter som Göran Perssons förtrogne och del av hans regering. Det skadar partiet, är kontentan. Men vad som skadar partiet är inte en Pär Nuder som postumt tecknar interiörer från socialdemokratins innersta rum. Vad som skadar partiet är den socialdemokratiska tystnadskulturen. Vilken dock tycks upphöjas till en hederskodex av Ahlin.

Därför är också det kanske mest intressanta med Ahlins inlägg följande mening:

I Urban Ahlins tankevärld verkar Pär Nuder vara en svikare, en bitter sådan dessutom, som genom att skriva bok satt sin egen person före partiets bästa. Och det kan man ju förstås tycka.

Men Ahlin och hans högt älskade hederskodex är i så fall ett precis lika stort svek mot partiet. En kodex som för övrigt även Pär Nuder bekänt sig till, så länge hans egen karriär gynnades av att nicka och hålla med.

Mona Sahlin valdes till partiordförande på grund av en längtan efter en annan typ av ledarskap än det Perssonska. Ett mindre auktoritärt, mer lyssnande ledarskap efterfrågades, ett inkluderande ledarskap. Missnöjet var tydligen stort gentemot Göran Perssons ledarskap. Men konflikträdslan och oron för den egna maktpositionen är för många större än omsorgen om partiet. Så därför rådde en kollektiv tystnad under Persson-eran. För partiets bästa. Naturligtvis. Så här i efterhand kan det dock konstateras att socialdemokraterna även under Göran Persson hade mått bättre om någon av alla de som uppenbarligen misstyckte faktiskt hade sagt det högt. Men tystnadskulturen har vinnare. Det är därför den överlever.

Urban Ahlins kritik mot Pär Nuder är ihålig och pompös. Precis som hans eftersläntrande kritik mot Göran Persson.

Och det går inte annat än fundera; Alla ni som nu tar till orda, som till sist törs kritisera Persson. Var fanns ni när partiet behövde sina kritiker som mest? Var kommer ni att finnas när partiet åter behöver er? Kommer ni att fega ur även då? Sitta tysta för att sedan ventilera er åsikter när de inte längre gör någon nytta och offentligt avrätta en ledare som inte längre är en ledare?

Det Perssonska ledarskapet blev inte vad det blev utan ett helt parti som höll käften när det borde ha talat. Göran Persson må ha varit det socialdemokratiska partiets ledare. Han må ha varit auktoritär. Men han var inte partiet. Det var partiet som valde honom. Vilket innebär att de misstag Göran Persson anklagas för att ha begått även är partiets. Partiet valde. Partiet valde Göran Persson till sin ledare. Och partiet valde med några få lysande undantag också att hålla käften med sitt missnöje.

Mer läsning

Annons