Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Strunta i Skavlan, kära Håkan!

Annons

Diskussionsämnet dyker upp titt som tätt. Så fort jag lyssnar på Håkan Hellströms nya skiva tillsammans med någon annan så dyker alltid frågan upp: Såg du när han var med i Skavlan…? Frågan är en sån där fråga som innehåller mer än själva frågan. Det man egentligen vill säga är: Vad tyckte du om Håkans framtoning i Skavlan?. Vi får alla något medlidsamt i blicken när vi pratar om Håkan och Skavlan. Jag har till och med vänner som var tvungna att stänga av programmet. Det var alldeles för plågsamt att se Sveriges stora stjärna göras till åtlöje. Av den enkla anledningen att han är urusel på engelska.

Det är ett faktum att vi i dag förväntas kunna engelska. Vi ska kunna röra oss med språket som om det vore vårt eget. Det står som krav när vi söker jobb och det är det språk vi självklart tar till om vi möter någon från ett annat land. Engelskan är det som knyter oss samman med resten av världen, det som tar oss utanför Sveriges gränser. Men så finns det artister som aldrig har haft någon tanke på att ta sig utanför landsgränsen. Det finns de som skapar poesi genom sina låtar, tack vara sin förmåga att hantera det svenska språket. De har blivit så bra på just detta att engelskan har fått stå tillbaka.

Jag känner igen mig i dessa språkskapare. Och det är därför jag med fasa, nästan med tourettesaktig upprepning, måste få prata av mig om Håkan Hellströms medverkan i Skavlan, för att jag vet att det lika gärna hade kunnat vara jag. Jag skulle bli så fruktansvärt knäckt om jag blev inbjuden till en talkshow för att prata om min poesi, och sedan insåg att hela intervjun skulle föras på engelska. Jag skulle märka hur mina annars så självklara formuleringar och min förmåga att finkänsligt kunna uttrycka mig nyansrikt smulades sönder till ingenting. För det är inte på engelska jag briljerar. Det är på svenska jag känner mig trygg. Precis som Håkan. Men i Skavlan fick han aldrig chansen att vara den poetiska artist vi känner honom som. Uttrycksförmågan, historieberättaren, den tjusigt stöldaktiga låtskrivaren, allt var borta. Det försvann i samma stund som man tvingade in honom i ett hörn och tog bort det som han kan. Kanske det enda han kan? För det är inte som sångare i sig som Håkan höjs till skyarna. Utan texterna vore det inte mycket substans kvar, hur svängiga låtarna än kan vara. Och det var väl precis det som hände i Skavlan. Det blev inte mycket substans kvar. En idrottsstjärna med svajig engelska hade vi kunnat ta. Men att se språket krackelera hos någon som gjort sig känd för sitt språk. Det blev bara för mycket. Alla tv-tittare fick bevittna en artist som ju längre programmet fortgick framstod som mer och mer korkad. För att han inte förstod, inte kunde uttrycka sig.

Det här kan vara orsaken till att alla artister faktiskt inte vill ställa upp på intervjuer. De vill låta musiken tala, det är där deras profession ligger. Precis som Håkans profession ligger i ett enda utvalt språk. Vi bör kanske bara acceptera det. Och inte slänga på honom ett måste att vara internationell. Det är nog ingen som kan se honom slå i England eller USA. Allra minst han själv. Så Håkan, det är helt okej om du nördar in dig på endast ett språk, bara du aldrig slutar skriva!

 

Bäst just nu:

Att Klubb Volym är tillbaka, så att jag får komma till Gävle och spela skivor.