Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Superskurk

Det är en etablerad sanning: Pixar är konstnären som åstadkommer mästerverken - "Hitta Nemo", "Toy story", "Superhjältarna" - medan dess konkurrenter motsvarar de kinesiska barnarbetarfabriker som massproducerar kopiorna.

Länge känns också "Megamind" som resultatet av en vanlig torsdagseftermiddag vid löpande bandet i den där animationsfabriken. En "Superhjältarna"-klon med din vanliga superskurk som på ett supersätt vill ta över världen medan några icke-så-superskämt passerar revy och dina medhavda tioåringar får valuta för dina medhavda pengar.

Men så småningom visar det sig att den här filmen faktiskt har mer att erbjuda än den vanliga räckan "Dumma mej" och "Draktämjaren". Även du själv, inte bara tioåringarna, piggnar till där i salongen. Det finns en hel del smarthet här, riktigt vettiga "Superman"-referenser, ett par starka sidohistorier, välskrivna skämt och, inte minst, en engagerande huvudintrig.

Vi ser helt enkelt världen i ett Lex Luthor-perspektiv. Superskurken, inte hjälten, spelar huvudrollen - och vinner faktiskt matchen redan i början. Nu sitter han där, som ond kejsare i sitt onda imperium, och ska ställa till så mycket elände som möjligt. Men hur kul är det? Kanske behöver en superskurk sin superhjälte för att inte få superångest?

Om det inte vore för svackan i mitten hade "Megamind" fått högre betyg. Men jag rekommenderar den om inte superstarkt så i alla fall med samma goda humör som filmskaparna själva haft. Extra plus går till skurkens hejduk "Hejduk", en skön lirare med guldfiskhjärna och gorillakropp, den animerade filmens motsvarighet till Wayne Rooney.