Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Susanne Sjöstedt: Skolmatsalen är inte en à la carte-restaurang

Annons

Det snurrar en skärmdump i sociala medier av en kravlista om specialkost för ett barn från en förälder.

På en tätskriven A4-sida listas allt barnet inte äter. Bland mycket annat kött, kyckling, fisk, quorn-produkter, potatis, socker (vilket utesluter allt ifrån ketchup till de flesta brödsorter och flingor), mejeriprodukter, ägg, havregryn, bordsmargarin, inga konserveringsmedel, praktiskt taget inga ”konventionella” grönsaker eller frukter.

”På nya fritids var det först lite knöligt när de fick den här långa listan mejlad till sig” skriver föräldern med en glad smiley.

Jo, det kan man ju tänka sig. Kraven tycks ju nämligen inte bottna i vare sig allergier eller religion – de två undantag som generellt brukar krävas för specialkost.

När höstterminen nu är igång överallt har förskolor, skolor och fritidsskolor tagit emot önskemål och ifyllda blanketter om specialkost.

Man höftar med att mellan 5 och 20 procent av alla elever äter någon slags specialkost trots att de allra flesta skolbespisningar numer erbjuder flera olika rätter och därtill ett salladsbord som torde göra det möjligt att pussla ihop en näringsrik måltid även om man inte äter exempelvis fisk eller ägg.

Så många skolor har de senaste åren därför känt sig tvingade att genomföra nyordningen där önskemål om specialkost måste kompletteras med läkarintyg.

I Kramfors exempelvis, införde man det kravet 2017 när det uppmärksammades att var fjärde portion serverad skolmat i kommunen var specialkost. Den högsta siffran i landet!

När Uppdrag granskning för ett par år sedan undersökte varför Sverige låg i topp när det gällde att konsumera laktosfria mejeriprodukter trots att vi hör de länder i världen med minst andel laktosintoleranta, ja då hittade man en aggressiv marknadsföring av dessa produkter på den svenska marknaden – och mängder av självdiagnosticerade fall av intolerans bland speciellt unga kvinnor.

Programmet lät testa ett dussin självdiagnosticerade ”laktosintoleranta” för det anlag som gör att man kan utveckla intolerans. Bara två av 12 testade hade det.

Så om elever tror sig vara exempelvis laktos- eller glutenintoleranta utan att ens ha förutsättningarna för att vara det, eller om de har föräldrar som likt den i textens inledning menar att deras barn helt enkelt inte mår bra av att äta vanlig mat, hur långt kan och bör skolbespisningar anpassa sig?

Ja, det handlar ju om två saker: viktigast förstås att se till att de som verkligen behöver specialkost får den och inte riskerar utsättas för livsmedel som skadar dem. Detta blir svårare att verkligen åstadkomma när kanske var femte elev i klassen efterfrågar en egen rätt. Det ökar risken för att de verkligt allergiska får fel mat.

Men det handlar så klart också om pengar. Specialkosten kostar mer. Inte bara på grund av dyrare ingredienser men också för att den är ordentligt personalkrävande.

Vi är i dag långt ifrån skolmaten för 25 år sedan. En rätt per dag som lassades upp på tallriken av en mattant – eller en knäckemacka med smör och ett glas mjölk.

Det är inte en eftergift till ”kräsna” ungar utan en fullt rimlig utveckling när vi vet att barn och ungdomar behöver riktig mat för att kunna ta till sig av utbildningen.

Men om eleverna, eller deras föräldrar, kräver specialmat de faktiskt inte behöver måste man säga stopp.

Annons