Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svenska soldater under EU-flagg

Annons

Nästa år ska Sverige för andra gången ställa trupper till förfogande till EU:s militära brandkårsstyrka. Sverige bidrar med 1.600 soldater, Finland med 200, Norge med 150, Irland med 140 och Estland med 50 soldater. De ska bilda Nordic Battle Group 2011, och den här gången vill regeringen göra det enkelt att sätta in dem i krigsområden.

EU:s snabbinsatsstyrkor blev fullt operativa 2007 . Sedan dess har EU ständigt två styrkor i beredskap som inom loppet av tio dagar ska sättas in i internationella krishärdar inom en radie av 6000 kilometer från Bryssel. Insatsstyrkorna ska strida under EU-flagg och styrs från EU:s försvarshögkvarter i ministerrådets marmorbunker i Bryssel.

Under första halvåret 2008 bildade Sverige en sådan styrka tillsammans med Norge, Finland och Estland: Nordic Battle Group. Sverige bidrog med cirka 2.100 kontraktsanställda soldater och officerare. Men den gången fick soldaterna stanna hemma.

Faktum är att EU hittills aldrig har skickat iväg de militära insatsstyrkorna. Det vill Svenska borgerliga regeringen ändra på. Under Sveriges EU-ordförandeskap enades EU:s försvarsministrar om ett svenskt förslag att göra det lättare att skicka ut soldater under EU-flagg i fredsbevarande aktioner - eller krig.

”Vi är överens om att EU ska kunna använda en av de två stridsgrupper som står i beredskap mer flexibelt och inte bara till snabbinsatser vid akuta kriser”, förklarade försvarsminister Sten Tolgfors i höstas. Bland annat ska snabbinsatsstyrkorna kunna användas som strategisk reserv för EU:s militära insatser på olika håll i världen. Det vill säga där EU:s gamla stormakter har koloniala/nykoloniala intressen att beskydda.

Lissabonfördraget trädde i kraft 2 december förra året. Sen dess är det klart att EU ska kunna agera militärt runt om i världen. Medlemsländerna förbinder sig att ställa civila och militära resurser till unionens förfogande.

Uppdragen kan gälla allt från ”humanitära insatser” till ”insatser med stridande förband vid krishantering, inklusive fredsskapande åtgärder och stabiliseringsinsatser efter konflikter”.

Merparten av EU-länderna har redan förbundit sig att medverka när det gäller snabbinsatsstyrkorna och hittills har man meddelat att 13 så kallade stridsgrupper ska sättas upp. Beslut om att en styrka under EU:s ledning ska sändas till ett insatsområde fattas av EU:s ministerråd, det vill säga efter ett enhälligt beslut av medlemsländerna. För att svensk trupp ska skickas utomlands krävs dessutom ett riksdagsbeslut.

Men det krävs enligt Lissabonfördraget inget mandat från FN:s säkerhetsråd för att kunna sätta in EU-trupp. Istället används den mycket vagare formuleringen att man ska agera ”i enlighet med FN-stadgans principer”. I praktiken blir det EU självt som avgör vad man anser falla inom FN:s principer.

EU-beslut inom detta område ska tas enhälligt, men ministerrådet kan också uppdra åt en mindre grupp medlemsstater att genomföra uppdrag för unionens räkning. Några länder kan därmed gå längre inom unionens ram efter godkännande av ministerrådet. Det kan naturligtvis leda till att medlemsländer som valt att stå utanför ett krig eller en konflikt ändå blir indragna i en sådan genom andra staters agerande.

I praktiken har Sverige i och med EU-medlemskapet gjort stegvisa reträtter från den neutralitetspolitik vi en gång hade. EU:s militarisering började med Maastrichtfördraget och fortsatte med Amsterdamfördraget och Nicefördraget.

Utvecklingen har skett i rasande fart. Lissabonfördraget innebär nådastöten för den svenska neutralitetspolitiken. Frågan är inte längre om EU ska utrustas med ett gemensamt försvar, utan när. Dessutom innebär Lissabonfördraget solidaritetsåtaganden om att agera om ett annat medlemsland blir militärt angripet. EU blir med andra ord en försvarsallians av Natomodell.

Eva-Britt Svensson (V)
EU-parlamentariker

Mer läsning

Annons