Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svenskan känns ärligare

Det handlar om att sjunga på svenska eller engelska i ett gammalt nummer av Språktidningen (underbar publikation för övrigt).

Annons

Tittar man bakåt i tiden så sjöng förstås de allra flesta svenskar på svenska men i samband med rockens segertåg på 50-talet blev det plötsligt väldigt hippt att sjunga på engelska. Man importerade låtarna rakt av och vår egen Rock-Olga trallade på på amerikanska och hade kanske inte alltid full koll på vad hon egentligen sjöng. Det var heller inte så väsentligt. Det lät coolt och det var huvudsaken.

Även under popvågen på 60-talet sjöng svenska artister på engelska (så som förebilderna The Beatles och The Animals) och även om vissa skrev egna låtar, som Benny Andersson (inte helt okänd från gruppen Abba) som, enligt Språktidningen artikel, har sagt att han skrev rimmen först och sen byggde på raderna baklänges när han skrev texterna till Hep Stars som han spelade med då. Vad man sjöng om var fortfarande rätt ointressant.

Men sen kom Pugh Rogefelt och hans lp Ja, dä ä dä och på 70-talets proggscen sjöng alla på svenska.

Sen har det luckrats upp. Flera artister hoppar mellan språken.

I Språktidningen förklarar flera av de tillfrågade musikerna att svenskan känns naknare och ärligare. Men att engelskan kan vara bra att ta till för den kan man gömma sig bakom. Och vill man göra internationell karriär är det förstås lättare att sjunga på ett språk som fler än de som bor i Sverige förstår.

Sjunger man på svenska sjunger man också om svenska företeelser. Platserna bli specifika – det är Norrköpingsadresser i Eldkvarns låtar precis som Håkan Hellström strösslar göteborgsk geografi omkring sig. Sjunger man på engelska blir det mer allmänt eftersom det blir konstigt att blanda in svenska begrepp i engelsk text.

Tänk man.

Men precis som artikelförfattaren, Lars Lilliestam som är professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, konstaterar så är det nåt på gång: Night falls over Kortedala hette ju till exempel Jens Lekmans album som kom för några år sen och där sjunger han om Göteborgskravallerna bland annat, Frida Hyvönen slänger in ett the Folkets Hus basement och även om Annika Norlin som både gör musik på svenska som Säkert! och på engelska som Hello Saferide tidigare var mycket mer allmän på engelskan så sjunger hon numera (eller nåja, nu är det Säkert! som gäller för tillfället) om Ume river och gör det dessutom med tydlig svensk brytning.

Det kan vara en tillfällig trend. Eller så kan det vara en början på förändring. Kanske innebär det att yngre artister har en annan attityd till språk – och kanske till berättande över huvud taget, skriver Lars Lilliestam.

Jag tror det. Jag tror att vi alltmer vågar tänja och böka runt med språket och göra det till vårt eget. Jag tror att det faktum att alla unga människor skriver som galningar i dag till skillnad från hur det var för 50 år sen gör nåt med språket, med vårt förhållande till det. Och hur vi berättar och vad vi vill berätta.

Det kan man ju för övrigt tänka på såhär i Melodifestivalstider, det är ju alltid nån som hävdar att låtarna bör sjungas på svenska punkt slut.

Mer läsning

Annons