Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Svensson räddar liv

Amanda Svensson har skrivit en klassiker, en bok som räddar alla de kvinnor som inte fick luft, som inte fick leva sina liv. Kultursidans recensent Anna Jörgensdotter känner också igen sig på pricken i beskrivningen av folkhögskoleliv och skrivarvånda.

Annons

Det är efter en helg i Stockholm, jag och en vän har pratat mycket om mäns platstagande, olika former av ojämställdhet – och övergrepp, vi radar upp exempel, de som ibland ter sig som sinnesvillor: gjorde han/sa han verkligen så? Exempel som ibland också kan få en att känna sig dum i huvet. Hade jag gjort något? Eller: Varför gick jag inte?

Vi har pratat om strategier och skydd. Men mest har vi pratat om varför de tror att de har rätt att göra som de gör, reflekterar de inte, hur kan de tro att de är mer värda?

Sedan ser vi Liv Strömquists pjäs på Elverket, och allting är illustrationer, samt förhållningssätt. I rätt sorts belysning blir det sjukt komiskt. Men sedan blir det också, i samma ljus, olidligt. På bussen hem ytterligare en fördjupning och förvridning – och jävligt mycket ondare: Amanda Svenssons tredje roman ”Allt det där jag sa till dig var sant”.

Det börjar med en lek, två unga och ensamma som diktar upp en historia om sig själva – för att liksom rymmas i verkligheten. Men det är han som berättar. Och hon fogar sig. Han är Majakovskij, och hon är Lilja Brik; ”kattunge, olyckskorp, min egen olyckas smed”. Senare är han Ted och hon Sylvia. Kvinnorollen blir snävare. Hon ska förändras med hans berättelser. Hon ska raderas ut ur sin egen historia (stoppa huvudet i gasugnen, bli galen). Men så kommer piraten Anne Bonny, och jaget får ett nytt namn: Mary Read.

Mer om själva historien går inte att skriva utan att förstöra upplevelsen. Den kommer att ta läsaren med ut på minst sju hav. Nästan utan att märka det är vi där, mitt i, och det är ingen lek längre.

Inuti det gnistrande, lekfulla språket finns ett outhärdligt mörker. Svenssons roman består av så många nivåer, och fortsätter ned genom lagren. Ideliga referenser till andra berättelser och berättare. Jaget som går på en skrivarlinje, men texterna kommer inte, är på olika vis infekterade av annat. Det skulle kunna kallas meta, jag kallar det episkt. Boken är en på pricken beskrivning av folkhögskoleliv, skrivarvånda, identitetskris, olycklig kärlek, på så sätt närmast diskbänksrealistisk.

Men samtidigt, och inte parallellt utan inombords, är det en magisk, surrealistisk och otäck saga: om mäns våld, och kvinnors vänskap. Om hur en berättelse/människa skapas, och blir ny – igen och igen, beroende på hur den berättas, och av vem. Och vilken betydelse det har vem som dyker upp i berättelsen.

För hade inte Anne äntligen kommit hade det inte gått att stå ut, eftersom HAN (i den här berättelsen kallad Poeten) är en brygd eller en essens av alla de män som på olika vis måste vara navet i historien, han är konsekvenserna av det behovet. Redan inledningsvis och olycksbådande beskriven:

”Han trodde att han visste allt om mig. En naturlig följd av att han trodde att han visste allt om allt.”

Ibland är Ilse och ”Majakovskij” förvillande lika varandra, men bara i ett eller två avseenden, att de har en otrolig svada och att de berättar fram en alternativ verklighet, men de gör det från helt olika grundvalar: en gör det för att bygga upp en plats som går att leva på med kärlek, den andra för att rasera och enbart i ruinerna känna sig mäktig. Den ena bygger på något den vet finns där, den andra för att bygga över känslan av ingenting. Piratskepp mot luftskepp. Kanske också pirat mot poet. Men aldrig sanning vs fiktion.

Jaget/Mary och Ilse/Anne återberättar tillsammans hur de flydde från fängelset en gång för länge, länge sedan: ”Lögnen var vad som tog oss därifrån. Männen dog men vi överlevde”. Ilse säger: ”Vad har sanningen någonsin gjort för tjejer som oss?”

Det är som ett stridsrop. De är piratflickor, tjyvfittor, svärdkonstnärer, vildhjärtan. De behöver vara del av en större berättelse. Och Mary (som egentligen aldrig har något eget namn, vilket är symptomatiskt, men inte entydigt) springer nedför trapporna, ut i ljuset, kastar sig runt Ilses hals och säger:

”Berätta för mig om Mary och Anne. Berätta för mig om hur vi blev fria”.

Det enda tråkiga är att det blir i slutet som det blev i Stockholm. Istället för att fokusera vår gemenskap (och vad den kan göra möjligt) fokuserar vi mannens förtryck (och förklarar allt för ofta hans beteende med psykisk ohälsa). Vill inte lägga ifrån mig boken och prata det minsta om honom. Det ska få sluta hos piratflickorna och systrarna. Fast det gör det ju – också.

Amanda Svensson har skrivit en klassiker, en livräddande bok – jag lägger den över Sylvia Plaths och Victoria Benedictssons dagböcker, över Stina Aronsons Feberbok, och så vidare, och så vidare. Retroaktivt räddar Anne Bonny, och Amanda Svenssons roman, också dem. Alla de kvinnor som inte fick luft, inte fick leva sina liv. Piratflickorna leder dem framåt, säger: Så här gör vi. Även om vi bryts ned och tappar bort oss själva – eller särskilt då, är det precis så här vi måste göra.