Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sverige och Gävle – lite lika

S verigebilden 2010” heter en publikation från Svenska institutet (SI). Där kan man läsa ”84 sidor om hur världen upplever Sverige och vikten av att stärka Sveriges attraktionskraft på den globala arenan” som det så tjusig står på försättsbladet.

Annons

Det är ju det där om hur världen upplever Sverige som är lite festligt tycker man. Det finns nåt njutbart i att både få kråma sig i beröm från folk utifrån, gärna såna som vi tycker är lite bättre än andra, som amerikaner till exempel och att få grotta ned sig i mindervärdeskänslor när samma människor blandar ihop Sverige med Schweiz (jo, det händer faktiskt inte bara på film eller i myten utan på riktigt enligt den här rapporten).

Världen och världen förresten. De tillfrågade bor i Argentina, Australien, Brasilien, Egypten, Frankrike, Indien, Italien, Japan, Kanada, Kina, Mexiko, Polen, Ryssland, Storbritannien, Sydafrika, Sydkorea, Turkiet, Tyskland och USA och har internet.

Och de känner till Sverige sådär halvbra, kan man säga. Vi lever på gamla meriter, på Ingmar Bergman, Pippi, Carl Larsson, Abba och Björn Borg typ. Sverige bedöms inte ha nåt vidare kulturarv och även om det finns en modern svensk kultur så känner folk inte till den i nån vidare utsträckning.

Och som turistland är det inte heller så välkänt, även om de senaste årens billiga krona har gjort att folk utomlands ifrån ändå har turistat i Sverige.

Jag tänker att det går att applicera den här bilden på Gävle också, att det är lite lika (och det har säkert turistchefer och andra gjort och tänkt redan).

Folk känner inte till stan i nån vidare utsträckning. Man vet kanske att Thomas Di Leva kommer härifrån och så länge han fortsätter prata med sina släpigt öppna ä:n så kommer man nog att komma ihåg det också.

Man vet kanske att det är en hamnstad, eftersom man genom att snabbt kolla på en karta ser att den ligger precis vid vattnet och man vet kanske att här görs kaffe och godisbilar.

Fler än man riktigt kan fatta känner till Joe Hill, inte minst amerikaner. Ett par begåvade snubbar i Seattle har till exempel gjort en opera om honom som det ju vore festligt om den kom hit (till Gasklockan, eller hur?). Folk berättar om hur de på långresor på andra sidan jordklotet fått höra ”aha, Gävle, därifrån kommer ju Joe Hill”.

Och så tvingas det lilla Joe Hill-museet att stänga igen på grund av pengabrist.

I ”Sverigebilden 2010” berättar man att Svenska institutet samarbetar med utländska medier (bjuder på resor för journalister till Bergmanveckan på Gotland till exempel), driver nätverksbyggande projekt och ordnar utställningar till exempel.

På sajten www.sweden.se kan man läsa om svensk musik till exempel.

Det hela bygger förstås på att det finns nåt att visa upp. Att det finns ett Sverige som över huvud taget är intressant utomlands.

Samma sak för Gävle. Det måste ju finnas nåt att marknadsföra.

Nu är typ 10 000 hårdrockare i stan, några inhemska men de allra flesta tillresta från såväl resten av landet som utomlands ifrån. De är kanske inte vansinnigt intresserade av Joe Hill.

Men visst blir man lite nyfiken på vad de tycker om stan. Och hur den här festivalen påverkar bilden av Gävle.

Mer läsning

Annons