Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Svikare!

Hallå, finns det ingen som säger ifrån när kulturmiljöer slaktas i Gävle?

En sista biograffoajé från 1950-talet hade bevarats i Gävle.

Nu har delar av interiören rivits bort.

Det hände plötsligt den här veckan.

Bakom Spegeln-biografens fönster mot gatan skymtar inte längre den klassiska biljettkuren i trä. Borta. Tomt. Ett gapande hål.

Svikare! Det är vad jag vill säga till Skottes Musikteater som använder lokalen, som hyrs åt dem av Gävle kommun, av Gästrikefastigheter som äger huset.

Men den egentliga svikaren är kanske inte Skottes. Kanske inte ens fastighetsägaren.

Det stora sveket är att Gävle kommun inte tar ansvar och initiativ för att rädda unika Gävlemiljöer. Visa lite vilja för sjutton! Det är ju inte så att det handlar om en svindyr restaurering av Gamla Grand-dimensioner.

Biografen Spegeln dog liksom Gävles alla klassiska biografer på 80-talet. Foajén bevarades under många år som kafé och vårdades då av dess ägare.

Sublim i sin elliptiska form, så beskrivs lokalen i Kjell Furbergs bok ”Svenska biografer” från år 2000.

Kvar fanns det randiga stengolvet, träpanelen, biljettkuren, spegelväggen, den svängda sittbänken. En mäktig takoval med infällda lampor. En specialbyggd väggklocka (som har tagit vägen vart i dag förresten?).

Skottes flyttade in förra året. Det var en återkomst till huset efter några års utlokalisering till Gasklockeområdet. Den här gången fick teatern tillgång också till foajén sedan kaféet lagts ner.

Och det håller på att sluta i olycka.

Skottes Musikteater har låtit riva biljettkuren (där biljettförsäljningen en gång skedde; det som fortfarande gav lokalen dess historiska karaktär av biograf) för att ge plats för en scen.

Den är tänkt att användas för mindre uppträdanden vid enstaka tillfällen. Högläsning, litteraturaftnar, jazzkafé. Skottes producent Lillemor Mauritzdotter Nylén berättar om planerna. Kaféöppet tre dagar i veckan, tre timmar åt gången, utfäster hon.

Det har i åratal hållits konserter i foajén utan behov av scen.

Så var det nödvändigt att riva? Svaret från Lillemor Maurit z dotter Nyhén är sannolikt noga genomtänkt:

”Vi har inte rivit. Vi har pietetsfullt monterat ner så att den går att montera tillbaka”.

Så när ska den monteras tillbaka?

”Vet inte.”

Nej, just det. Det kommer naturligtvis aldrig att ske.

Men Skottes och husägaren har ryggen fri så länge delarna står bevarade i ett förråd. Miljön har bara slaktats temporärt. Liksom.

Skottes producent talar varmt om hur man nu vill fortsätta och inreda lokalen stilenligt. Hon tjatar om 50-tal och jag vill bara trycka stopp, gör inte Dagnys Hörna av Spegeln.

Biografen invigdes sent 1957 och ansågs mycket avantgardistisk. Den associerar inte till prickiga kjolar. Utformningen av det rum som finns kvar borde överlåtas till personer med expertkunskaper.

Som sagt, det stora sveket är att kommunen inte tar initiativ till att rädda unika Gävlemiljöer.

”Vi vill bara förbättra för vår verksamhet. Det här blir ett jättelyft för oss”, säger Skottes.

Det kan man väl förstå. Individualismen har nått alla områden. Var och en värnar sitt i knappa tider.

Men vem skyddar foajén? Finns det ingen ansvarig? I så fall ännu mer skrämmande.

Så bekvämt av Gävle kommun att stå vid sidan om och låta kultur slåss mot kultur.

”Självklart kommer lokalens särprägel att bevaras”, försäkrade Ninni Berggren Magnusson, chef för Gävle kommuns kulturstöd, när Kafé Spegeln stängde 2010.

Det var bevisligen lögn. Eller ursäkta, det kanske ska heta att hon bara monterade ner sitt löfte.