Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Syna bluffen

En högerspalt om livslögner kan inledas på många sätt.
Jag kan fråga den tänkte läsaren Är du lögnsam lille vän?

Annons

Jag kan peka ut kändisar som hemlighållit älskarinnor, tjuverier och allt för många vodkaflaskor bakom fasaden av avhållsamhet, skötsamhet och nykterhet.
Jag kan ta exempel från världslitteraturen där en replik får en hel familjs liv att rasa samman: Du har bedragit mig! Du är inte min son! Jag har aldrig älskat dig!

med mig själv och berätta att jag tror att man ärver många av sina livslögner och att de flesta av lögnerna kan man inte ens berätta om för de är så hemliga att man inte vet att de finns, lögnen har blivit om inte sanning så ens enda verklighet.
Det är ett par tänkbara alternativ men nu när jag ändå kommit en bit i texten utan att kunna bestämma mig för hur jag ska göra avstampet går jag direkt på landningen, dit jag vill komma: jag tror att en av våra största livslögner är att vi inte är värda något, att vi presterar för litet och är sämre än andra. Jag vill alltså hoppa fram till den andliga, och/eller – stryk det som ej önskas men inte båda – den psykologiska sandgropen när jag landar.

känner oss uppskattade på jobbet som vi blir sura och irriterade på våra arbetskamrater.
Det är när färgen på vårt staket flagar två somrar tidigare än grannens som vi tycker att han är stroppig.
Det är när vi är olyckliga som vi tröstar oss med sprit eller tabletter så att vi ska slippa vara oss själva för en stund.

och berusar oss därför att anfall är bästa försvar. Vi sticker ut svärdet för att hugga innan någon annan gör det för vi kommer att bli nedsablade, det vet vi eller hur? Förr eller senare kommer någon att avslöja oss! Någon kommer att se oss i vår ynklighet och då kommer vi att dö av skam, visst då!? För livet är ett elände och ingen bryr sig om oss, egentligen för vi kan aldrig göra något rätt. Vi är för små i själen och hjärnan och för stora i kroppen; klart vi ska ha stryk av livet, ödet och Gud själv, ELLER HUR!?
Pang, där landade jag i den andliga/psykologiska sandgropen med hela mig! Och jag säger som Brasse i Fem myror… Fel, fel, fel, fel, fel!

är att vi inte tycker om oss och att vi inte ser att vi faktiskt är omtyckta, ja älskade rent av.
Så tror jag i alla fall. Och jag försöker avslöja den lögnen varje dag.


Mer läsning

Annons