Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Syskonkärleken som håller än

/
  • SYSKONKVARTETT. Syskonen Högberg bråkade inte som barn och gör det inte heller som vuxna men visst var och är de typiska syskon. Ankie var extramamma, Lars var prinsen och charmade alla. Mellansyster Lena gjorde  litet som hon ville och lillasyster Karin fick alltid uppbackning av de äldre syskonen.

Första advent och kaffe och saffransbullar med systrarna Högberg hemma hos lillasyster Karin på Söder i Gävle.

Annons

Storasyster Ankie ska snart till Konserthuset för att sjunga gospel och mellansyster Lena har kört från Falun med sin äldsta flicka som nu håller mormor sällskap ett par kvarter bort.

Det är pratsamt, skrattigt och stor överensstämmelse i berättelsen om barndomen med mamma Mia, pappa Raymond och bror Lars, som i dag pustar ut hemma i Stockholm efter ännu en USA-resa i jobbet.

– Vi jobbar med barn som har det svårt alla tre, säger Lena. Det har vi mamma att tacka för. Hon lärde oss respektera andra och att vi människor faktiskt är olika. Lars, Prinsen kallad i familjen, jobbar också med mjukvara men den är datorbaserad.

När Ankie var 13 år hade hon en bror som var åtta år, en syster som var fyra och en nyfödd bäbissyster. Hon blev en självklar extramamma. Karin ville ha henne med när skolan började sju år senare för hon tyckte mamma var för gammal:

– Jag har haft tre mammor och två pappor, säger Karin. Jag har alltid blivit omhändertagen och det är klart att det sätter spår.

Karin har jobbat länge inom skolan men läser nu sociologi, Ankie är chef för elevstödet i Gävle kommun och Lena är psykolog och arbetar bland annat med barn som har Aspergers syndrom.

Lena har som mellansyster haft friheter, och tagit sig friheter, på ett annat sätt än sina systrar. Men hon och Karin uppfostrades som tvillingar, trots åldersskillnaden på hela fyra år.

– Vi var småflickorna och tävlade om att packa upp Lars idrottsgrejer för en krona. Får vi följa mä! sa vi alltid till Ankie och det fick vi nästan varje gång, säger Lena.

Systrarna Högberg bråkade inte som små och de bråkar inte som vuxna heller. Visst har de haft olika åsikter men inte fler gånger än att de med varandras hjälp kommer på en handfull tillfällen från barndomen fram till nu.

– Jag har alltid tagit hand om dem och det har alltid varit roligt, säger Ankie. Karin är vår bäbis och Lars kallade henne och Lena för ungarna när de var 30 år och mer därtill.

Visst har de behandlats olika men aldrig orättvist. Lena tjatade om en språkresa i tre år men till slut var det Karin som fick åka.

– Det var en rättvisa efter behov, säger Karin.

– Ja du behövde den mer, säger Lena.

Det är ett konstaterande utan bitterhet. Och på samma sätt var det med Prinsen.

Alla tre är ense om att detta att ha syskon har blivit viktigare med åren.

– Om någon har det svårt kommer vi alla galopperande, säger Ankie. Vilket av syskonen vi ringer till beror på vad det gäller. Jag och Lena är lika i att vi är öppna och kan prata om allt.

– Ja och jag och Lars är lika stressiga av oss, säger Karin. Och han lyckas än i dag få oss att göra saker för honom; ordna kalas, skicka tackkort.

Syskonen Högberg umgås mycket med varandra. Att inte komma på någons födelsedag är otänkbart och alla ska vara med, även män och barn. Till jul delar de dock numera upp sig, de är för många för att det ska bli riktigt hanterbart med plats och mat till alla. Men kan de så sluter alla upp vid tio på kvällen för sällskapsspel och cognac.

Ingen av systrarna Högberg ser några nackdelar med att vara fyra syskon, varken då eller nu. Men rollerna består alltså.

– Jag brukar säga att mitt dockskåp aldrig kommer att bli lika fint som Lenas, säger Karin.

– Ja men det är ju inget konstigt, säger Lena. När jag var åtta och lekte med mitt dockskåp var ju du bara fyra. Klart att jag hade det finare!

– Nej i vår familj finns inga spöken eller demoner, säger Ankie. Vi pratar om allt.

När Ankie sagt hej och åkt för att sjunga säger Lena och Karin samstämmigt om sin storasyster:

– Hon har en ängels tålamod. Hon har aldrig varit arg på oss och tar alltid hand om det praktiska åt oss. Det är hon som tar mest hand om mamma till exempel.

Dagen efter ringer jag Prinsen, Lars Högberg, för att höra om hans version av barndomen stämmer med systrarnas och det gör den, men:

– Jag var ju knappt hemma när jag växte upp! Var jag inte på träning så var jag hos en kompis.

Lars minns precis som systrarna inga hårda ord från sin pappas sida. Han jobbade oerhört mycket, en läggning Lars har ärvt. Mamma Mia kunde dock tröttna och riva i ibland:

– Men tacka för det när mamma hade småbarn i 16 år! Och visst fasen bråkade Lena och Karin en hel del! Så minns jag det i alla fall.

Som en av fyra syskon och med massor av idrott på schemat; hockey, fotboll, löpning, bowling var Lars sällan ensam som barn och tonåring och är det inte ofta nu heller. Visst kan han uppskatta att slappa ensam på hotellrummet när han reser men han föredrar umgänge.

Till jul, midsommar och nyår brukar syskonen med familjer träffas och systrarna ordnar allt.

– Ja, jag hänger med i draget, säger Lars. Det är mina systrar som styr. Och tack vare dem har jag bra koll på det kvinnliga könet. Det har jag stor nytta av på jobbet när jag anställer personal till exempel!

Lars erkänner både villigt och glatt att han alltid behandlats som just en prins i familjen. Han fick ha sina saker ifred och mamma bjöd på frukost på sängen när han varit ute med kompisarna.

– Egentligen skulle jag ha haft en två år äldre bror men han dog vid födseln, säger Lars. Jag har tänkt en del på hur det hade varit att ha en bror. Min bästa polare hade en storebror och det var verkligen cool. Lena Mattsson

Ensambarn eller endabarn? Psykologerna vill numera att vi ska använda det sistnämnda när vi beskriver ett barn som saknar syskon. Jag tror att de tänker att även den som har syskon kan vara ett ensamt barn men jag kan intyga att det är bra ensamt att vara endabarn. Endabarn är alltid ensambarn.

I min mellanstadieklass på 18 elever var vi bara två som inte hade syskon. De andra hade två, tre eller till och med fyra syskon. De var mellanbarn, storasystrar, småsystrar och små och stora bröder. De var alltid någon i relation till andra. Själv var jag, ja själv. Precis som Mats.

Då tyckte jag det verkade bökigt med syskon. Det var ett sådant himla liv hemma hos kompisarna. Och det var trångt med bland jackorna i hallen och runt köksborden.

Men de skrattade ofta och sa saker som bara de förstod. De var flera stycken som hade samma moster och samma sura tant och mammas kusins bror. I min familj var vi så få att vi rymdes och fick plats över i vår Folkvagn.

Att åka bil som endabarn på 1960-talet var härligt! Jag låg raklång i baksätet och såg på stjärnorna över Skånes åkrar. Men på simhallen i Kiruna och i karusellkön på Liseberg fick jag ta låtsaskamrater till hjälp för att ha någon att skratta med. Ja, är det något vi endabarn är bra på så är det att vara ensamma.

När man åker bil som vuxet endabarn på 2000-talet är man ofta ensammast i världen på det där bråddjupa sättet. En mamma och en dotter som aldrig ens kommer att kvalificera sig till DM i kommunikation. En pappa och make som inte finns mer. Önskningar och besvikelser. Hårda ord och långsurhet.

Tänk att då ha en storasyster att beklaga sig hos. Åh om det funnes en lillebror som kunde göra mamma glad!

Klart jag blir nyfiken när jag träffar syskonen Högberg, kvinnorna i Gävle och deras bror på telefon från Stockholm; de är så glada i varandra! De har alltid haft varandra och de ska alltid ha varandra. Relationen de har till varandra har alltid funnits och kommer alltid att finnas, längre än den till mamma och den till pappa.

Och så blir jag litet avundsjuk också såklart. Jag kan säga upp bekantskapen med mina föräldrar och be mina kompisar dra åt pipan. Jag kan skilja mig och gifta mig och skilja mig igen. Men syskon kan jag aldrig få några. Aldrig.

Men jag gav i alla fall min dotter en bror och det är jag alldeles ovanligt stolt över.

Lena Mattsson

Tel.

Mer läsning

Annons