Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ta det lugnt, dra ner lite

Gävlebor är sämst på att hålla avstånd i trafiken. En rapport bekräftar det redan kända. Och det kan stämma, trots att jag bryter av från mönstret. Jag är, det vet alla som färdats med mig, exemplarisk.

Annons

Jag ryter inte ens åt alla fullkomligt hänsynslösa cyklister som nästan kör över mig på trottoaren och på Stortorget, vinglar hit och dit framför bilen och helt obekymrat trampar mot körriktningen.

Cyklisterna, kanske ändå inte alla, nonchalerar med upphöjd arrogans varje trafikregel och trampar obekymrat var de behagar.

Några steg upp i kedjan har vi stadens självmordsbenägna motorcyklister. Några kör ihjäl sig varje sommar, men det bekymrar inte de ännu överlevande. De drar på där asfalten är fri. Det kan vara mitt i stan, eller utanför. På väg hem i torsdag flimrade en gul cykel förbi på en 70-sträcka, han nådde väl 150 innan han löstes upp mot den nedåtgående solen. En kväll spatserade jag i Boulognern, till dånet av fartgalningar på Västra vägen. Fullt pådrag mellan trafikljusen.

 

En tragisk olycka då och då, alla med en gemensam nämnare: Den som kör omkull i 30 eller 50 dör inte. Den som håller 150, eller nöjer sig med 100, dör eller invalidiseras.

 

Valet borde vara enkelt, åtminstone för den som inte söker en förtidig avgång. Och dårarna borde tänka på alla de lämnar efter sig. Kan tårarna och ångesten i dödsannonserna få någon att dra ner lite?

Inget Almedalen i år heller. Försöker nu reservera hotellrum 2010, men det mesta redan uppbokat. Om Gerda seglar ner då anmäler jag mig redan nu som pigg och betalande sjömansgosse. Ingen erfarenhet av sjömansliv men jag kan hjälpa till med städningen. Svabba däck, heter det väl?

Jag följer politikveckan på nätet, här finns alla nödvändiga detaljer. Men viss saknad efter den kylda ölen när talarna möter den skvalpande pressen; då sägs det som inte kunde sägas i talarstolen.

Mitt bestående minne från tidigare år, såvitt jag kan erinra mig, är Fredrik Reinfeldt i alliansens slimmade t-tröja. Orange. Och Göran Persson om Maud Olofsson. Hånfull.

I går ett förslag om nya skattesänkningar. Ett desperat försök att vända opinionen. En fråga obesvarad: Vem får betala?

Bedövad av drömmar där den avlägsna ungdomens förhållanden stiger fram i oklara roller, vinkar och försvinner, barn och barnbarn gömmer sig, egendomligt vackra miljöer (vitkalkade rum i luftiga museer, branta trappor) flimrar förbi, bilen (Saab V4) kör fast i något som påminner om en grushög och färskpotatisen (delvis täckt av clementiner) har placerats under diskbänken i ett djupt utrymme som verkar vara en jordkällare; då rycks jag upp ur sängen av blixtrande kramper i vänster och sedan, när jag vaggats till sömn igen, slås höger ben ut. Det gör satans ont.

 

Numera vaknar jag nästan varje natt av kramp i ben och fötter. Trots att jag sköter mig exemplariskt, använder flingsalt i måttliga mängder och artigt tackar nej till lite rom efter kl 21.

 

Och drömmarna blir allt mer komplicerade. Jag vaknar förbluffad, så invecklade fantasier? Jag ser det som positiva tecken.

Jag skriver om den israeliska apartheidmuren, utsvältningen av palestinierna i Gaza, de olagliga bosättningarna och den tydliga och accelererande rasismen, och får svar direkt från obrottsliga vänner till den judiska staten. Jag har missuppfattat det mesta; kriget, utplundringen, alla mord, det eviga dödandet och FN:s alla resolutioner.

 

Palestinierna får skylla sig själva, kan mejlen sammafattas.

 

En alternativ tolkning kommer från ANC, som efter år av kamp besegrade rasismen i Sydafrika: ”Det israeliska förtrycket är delvis värre än apartheid. Vi hade aldrig så begränsad rörelsefrihet”, säger en tidigare minister efter en rundresa på Västbanken.

Från Mellanöstern till Afghanistan; USA:s bombflyg, som skyddar de svenska soldaterna, fällde bomber över ett bröllopsfölje och andra civila. 64 döda, kvinnor, barn och bruden slets i bitar. USA betalade ut 12 000 kronor för varje lik.

Dessa krig sorteras in i kampen för demokrati, och mot terrorism.

För några år sedan tog bussförarna strid för kisspauser. Brett folkligt stöd gav några extra minuter. Nu står striden för elva timmars vila mellan arbetspassen. De privata arbetsgivarna har ingen förståelse för den saken.

Förakt och överlägsenhet från den politiska högern, som alltid sluter upp bakom arbetsgivarna när facket tar strid.

Men det är enkelt; bussförarna bör vara utvilade när de går till jobbet. Och en anständig lön kompenserar glåpord, hot, slagsmål och fylla när nattbussen går mot Bomhus eller Sandviken.

 

Ett upprop i brevlådan; har någon sett en röd bikinidel? Sågs senast på en tvättlina nära dig. Det är väl katten som snott åt sig minst tio par strumpor utanför vår dörr. Hur skyddar man sig mot detta rovdjur?

 

Ta det lugnt, dra ner lite

Mer läsning

Annons