Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tack, vänner

Här sitter jag och äter knäckebröd och bara måste skriva en krönika (den här) precis just nu, det finns ingen annan tid utan det är den här lilla tidsluckan som gäller och i mitt huvud finns bara halvfärdiga idéer, små oformliga tankar som antingen är just för oformliga för att det ska hinna bli nån fason på dem inom just det här lilla tidsfönstret eller liksom för små för att räcka hela vägen genom en krönika.

Annons

Men så minns jag hur internetnörden (hennes egen beskrivning) Sofia Mirjamsdotter fick en miljon svar på Twitter när hon höll ett brandtal för just Twitter för tidningens redaktion i förra veckan. Listigt skrev hon in en vädjan om hjälp och så bara brakade det lös med hyllningar och lovsånger till Twitter.

Och ja. Jag blev frälst. Såtillvida att jag tänker börja twittra. Snart. När tiden finns att hitta några hundra personer som jag vill följa. Eftersom det var Sofia M:s bästa tips på hur man ska bli lika kär i Twitter som hon är och få folk att följa en (fåfänga jag frågade givetvis om hur man skulle få det, jag menar, det är nåt väldigt sorgligt med att sitta där och skriva i tomme liksom, inte en jävel bryr sig om mina 140 tecken).

Men ännu twittrar jag ju inte.

Så jag vänder mig till Facebook:

Jag: ”Ge mig ett ämne för en krönika. Nu! Tack på förhand.”

Anneli: ”Och det ska ha nöjes-kulturvinkel? Babsan i Melodifestivalen.”

Jag: ”Hm, kanske det.”

Anneli: ”Vår egen Dana International. Vad blir det härnäst? Hur ska Björkman toppa det här? Kommer GW ställa upp? Täppas?”

Josefin: ”Därför borde Orup ha varit med i ”Så mycket bättre” i stället för Christer Sandelin.”

Olle: ”Gör som jag. Skriv det du senast pratade engagerat om och fördjupa. Eller skriv om det som någon annan senast berättade som var intressant och sätt i sammanhang.”

Jag: ”Olle. Fan. Jag pratar aldrig fördjupat om nåt längre. Om jag nånsin gjort det. Mitt mellannamn är ytlig. Men tack ändå.”

Jag: ”Josefin. Jag är den enda människan på jordklotet som inte har sett en endaste minut av ”Så mycket bättre”. Det känns som ett stort misstag.”

Josefin: ”Å andra sidan tror jag knappt du behöver ha sett det för att hitta några bra argument till ovanstående. Men ja, du borde faktiskt se. Jag antar att någon redan skrivit om kvinnan som hellre diskuterade Slashs hatt än hans mammas relation med David Bowie?”

Jag: ”Så sant. Man kan undra om Sandelin öht har nåt existensberättigande nånstans. Slashs hatt-kvinna har jag missat. Det låter underbart tossigt.”

Josefin: ”Det var i ”Skavlan”. Jag följde utvecklingen via FB i mobilen medan jag nattade Henry. Först handlade allas status om Slash och hur tuff han är för att plötsligt bytas ut mot ett kollektivt ”men tyst med dig knäppa tanten”. En annan av intervjupersonerna hade en egen idé om vad som var intressant med Slash, visade det sig.”

Jag: ”Shit, vad du är multitasking. Jag får kolla svt play asap.”

Olle: ”Jag menar inte att du ska ha pratat om det fördjupat. Bara engagerat. Sen gör du det lite djupare i texten genom lite av din magic.”

Jamen sedär. Nu har några av mina rara Facebookvänner sett till att jag har ett stycke text.

Och några kommande krönikeämnen. Plus lite allmän pepp.

Med den här takten kan jag börja twittra redan på en gång.

Ska bara äta en till knäckemacka (det kan jag förresten twittra, man ska visa att man är mänsklig enligt Mirjamsdotter).

Fantastiskt, helt enkelt fantastiskt.

Mer läsning

Annons