Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Talgoxliv i Tallbo

/

Tallbos andra utställningsperiod denna sommar har blivit en fin mix, men som också har intressanta tankar om hur man kan se på tillvaron och hur människor tar del av den.

Annons

Tommy Pedersens målningar på temat maskering och anonymitet leder vidare till Ina Almegårds betraktelser av människors sociala strävan, till Berit Norrbelius Lindbergs ensamma skepp och slutligen till Jini Hedbloms rannsakan då talgoxarna i keramik undslipper sig: Visst har jag försökt leva ett talgoxliv.

Tommy Pedersen är Gävle Konstskolas stipendiat 2015. Hans kraftfulla gestalter bär maskerande huvor. Men där finns inte bara kraft, de behuvade tycks också bära på ett slags aktiv sorg. Maskering anses av en del som kontroversiell, eftersom man inte på polisvis kan avgöra vem den förklädda är.

Konstnärens fråga är om inte fler (alla) bär skiftande förklädnader beroende på var man rör sig. Och i denna konstiga tidsålder då alla tycks ha rätt att veta allt, har man inte rätt att få vara anonym, okänd? Och för att förstå den andre skulle kräva lyhördhet, öppenhet, förtroende. Men tiden till detta tycks inte finnas och slutsatsen som Tommy Pedersens gestalter drar är dyster: vi maskerar oss tills det i någon mening är en vits att visa vem man är.

Det finns ett stråk av naivism i Stockholmskonstnärens Ina Almegårds sätt att berätta i bild. Hon målar skogar där omsorg ägnas åt varje gran, pimpelfiske där alla är med på samma villkor, eller en dansbana där paren kommer från olika håll men är med. Det finns en filosofi i detta – samhället byggs gemensamt och isen, dansbanan eller snön som skidlöparna hastar igenom, tycks mig som ett uttryck för människors spontana skapande av ett socialt underlag, ett golv där alla får plats.

Jag tror att hennes målningar går direkt till hjärtat hos många. Inte bara för att hon låter de röda hockeyspelarna som omväxling få en dans med sjuksköterskor i blått på isen, utan också för omsorgen om skogarna och bergen, snöfallets flingor och det lilla samhället Svartnäs som bäddat in sig i skogen.

Man kan säga att Berit Norrbelius Lindberg från Gävle följer två spår i sin utställning. Där finns dels landskapen och husen i klara färger och fasta former, dels skeppen med sina många och olikfärgade segel. Det finns starka grundformer i hennes måleri, kanske en dragning mot det abstrakta. För mig framstår skeppen som en utveckling av landskapen som inte alltid har så mycket att berätta. För skeppen tycks äventyret växa.

I Tallbos minsta utställningsrum Timmerstugan finns installationen ”Gläntan – skogen är min lekplats”. Kring röda träd som nästan dansar finns röd mark och på den ett par skor. Jini Hedblom har tidigare placerat fina verk i skogen på Kolsvedjaberget utanför Ljusdal där hon är verksam. Nu blandar hon också in fjärilar i keramik, björkstammar som erbjuder fåglar värmande sockor och talgoxarna som tänker över sitt liv, alltså ”Visst har jag försökt leva ett talgoxliv”. Men att vara vanlig som en talgoxe är kanske svårare för en del, än att inte vara vanlig i sin flykt genom tillvaron.

Annons