Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tankens perfekta glid

Tv:n står på och visar världscupen i längdskidåkning medan jag läser.

En mycket passande bakgrund till en bok om skidåkning. Men också talande.

Jag är ju inte ute och åker själv. Sanningen att säga har jag inte ens plockat ner skidorna från vinden i år. Stadsmänniskan har långt till spåren. Det finns ingenting naturligt i att sticka iväg ut på en tur. Det krävs tid som inte finns, utrustning som behöver förnyas och en bil med takräcke.

Annat vore det om jag bott i Tröndelag. Som Marit och Petter. Skidåkningens norska giganter. Björgen och Northug.

Ändå tillhör jag en generation som lärde sig åka längd. På tunga röda skidor av märket Sundins, som pappa vallat med tjära och blåslampa. Man hade kunskapen med sig sedan. Kunde ge sig ut i milspåret för vintermotion och få härligt blossande kinder.

Jag minns när jag för, säg 15 år sen, skidade ikapp Rolf Lassgård i Hemlingby. Han är från Östersund, norröver, skogshuggarland. Född 1955. Rolf åkte med ett barn framför sig. Så försöker vi åtminstone föra skidarvet vidare.

Sverker Sörlin, författare till skidåkningsboken, är lika gammal som jag, född 1956. Han kommer från Åsele, ytterligare lite längre norrut, och har vuxit upp på skidor. Åkt skidor till skolan, åkt skidor på rasterna. Tränat med skidklubben för vad skulle man annars göra i byn. Hade så när blivit elitåkare.

Utan den miljön hade han nog inte kunnat skriva en så cool bok om skidåkningens innersta väsen.

För mig är det frusna fingrar i blöta yllevantar.

För Sverker Sörlin är det något lika svindlande som rymden.

Jag skulle helst vilja återge ett helt kapitel där han minns sig själv som liten pojke under en av många alldeles likadana skidträningar som avslutas med att han efter duschen torkar sig med sin älsklingshandduk av vit frotté. ”Upplevelsen var total. Jag förmodar att jag var lycklig”.

På hemvägen känns kroppen lätt och febrig. Pojken tittar mot stjärnorna tills kylan får kinderna att strama.

Skidträningen hade innehållit ”det som människor skulle ordineras om de gick till en klok läkare med sina problem: samvaro, fysisk träning, hygien, själsro, meditation, egentid. Förundran och stjärnvalvet över oss”, konstaterar Sverker Sörlin.

Men tillbaka till Björgen och Northug. Vi ska längre än motionsspåret. Till landslagsnivå och timslånga ökt (det söta norska ordet för träningspass) över milsvida myrar.

I jakten på skidåkningens innersta väsen har Sverker Sörlin, Augustprisbelönad professor i miljöhistoria, svettats kopiösa mängder. Han tränar upp sig till en nivå där han kan ligga jämsides Marit Björgen i löparspåret.

Han deltar i damlandslagets ökt. För att begripa varför en människa vill räcka till randen av sin förmåga, vill också forskaren försöka räcka till randen av sin förmåga.

Hur fort kan man åka? Varför har ingen mätt? Är Usain Bolt snabbare?

Och varför åker man så fort just i Tröndelag? Vad är det för särskilt med norska skidåkare? Är det något med deras träning?

Sverker Sörlin söker svaren hemma hos familjen Björgen och på småbröderna Northugs upplysta bakgård. Han söker dem i mamma Northugs benform, i träskidans urgamla nödvändighet, i skolvägens längd, i farmors mat, gemenskap och enslighet. I den långsamma långåkningens glädje. I landskapets form och husens placering! I litteraturen och i Mora-Nisses blick.

Sörlin varvar intervjuer med egna träningsexperiment. Han skriver skidåkningens historia från skogsarbete till sponsringskontrakt. Han kan resultatlistor men tar hellre hjälp av filosofer som Arne Naess.

Professorn stakar ikapp med Petter Northug på träningsläger i Alperna. Bildbeviset finns på Youtube. Två små figurer i den vita glaciärsnön; ”jobba på no Sverker”, hojtar Petter.

Det är en helt osannolik forskningsrapport. Eller förresten. Vad gjorde de gamla polarforskarna om inte både åkte skidor och plågade kroppen intill döden för att nå sina vetenskapliga resultat!

Sverker Sörlin hinner också låna Charlotte Kallas rullskidor. Eliten skidar ju numera året runt, på supereffektiva moderna prylar. Sörlin når med teknikens hjälp ett steg närmare den högsta hastigheten och sammanfattar i en hisnande mening: längdåkningen, ”denna sega snorsträng från det förmaskinella skogsbrukets snötyngda dalar” har ”vispats ner i globaliseringens malström”.

Det är både insiktsfull och vacker läsning.

Boken heter ”Kroppens geni”. Vi brukar göra skillnad på hjärnans arbete och kroppsligt arbete. Det förstnämnda anses finare och betalas generellt bättre.

Men om skidåkningen ger en intellektuell upplevelse? Att använda varje muskel till dess yttersta, också det kan spränga gränser och öppna nya vyer, finner Sörlin. Kroppsrörelsen formar människan, människan formar kroppsrörelsen.

Han gör ingen värdeskillnad. I hans text smälter kropp och själ samman i ett vallalager som ger tanken perfekt glid.

Jag skulle kunna återge mer. Om hur illa det varit med jämställdheten. Så sent som 1958 ifrågasattes om Norge över huvud taget skulle ha kvinnliga tävlingsskidåkare. Landslagsdamerna inkvarterades för inte alls länge sedan i högfjällshotellets källare, herrarna fick rum med utsikt.

Ett avslöjande dokument, tipsar Sörlin, är pionjären Ingrid Wigernaes självbiografi ”Mot mål med jentutn” från 1967.

Att skildra idrott utifrån annat än hundradelar och mål har blivit allt vanligare och lockar skickliga skribenter. Den japanska nobelpriskandidaten Haruki Murakami springer marathonlopp och skriver lärd essä i ”Vad jag talar om när jag talar om löpning”.

Men oftast har litteraturen handlat om fotboll. ”Fotboll förklarar världen” menade Franklin Foer i en uppmärksammad bok 2004. Han berättade om pampar, huliganer och nationalism, han använda sporten som utgångspunkt för att synliggöra samhällsproblem i ett globalt perspektiv.

För Sverker Sörlin räcker det med ett enda fylke för att spegla utvecklingen under 1900-talet i två nordiska länder.

Mina barn åker inte frivilligt längdskidor. Men här talas det plötsligt om samtida norska bygder som satsar på skidcentrum, väldiga spårcentraler, klubbfester och barntävlingar. Det finns en miljö- och kulturhistorisk förklaring till Petters och Marits försprång.

Man måste bara älska skidåkningen och skidåkarna som Sverker Sörlin. Gnistrar snön i dag? Ur spår! Eller, om jag skulle sätta på tv:n igen. Emil duger han också, fast nu är han visst snuvig.

Idrotten är ett betydande, dynamiskt kultur- och samhällsfenomen, jämförligt med exempelvis religion, konst, musik och dans, konstaterade Jan Lindroth, professor i historia vid Stockholms universitet, i en understreckare i Svenska Dagbladet 2007.

”Synd bara att den så sällan skildras i den egenskapen”, var Lindroths slutkläm.

Nu har i alla fall Sverker Sörlin gjort det. Och som han gjort det.