Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tantvarning – på mig!

Annons

Se där. Jag håller på att bli tant.

Jag kom på det i veckan. Närmare bestämt ungefär kvart över tolv i onsdags.

Och nejvisst, jag är inte purung, det har jag redan fattat, tror inte annat (om inte på hur satans trött jag var söndagen för två veckor sen, efter galan ni vet).

Men i onsdags satt jag och gnagde i mig en torr Ica-baguett inne på Spegeln i Gävle vid lunchtid. Runtomkring satt folk som hade ätit soppa och druckit kaffe och som tidigare hade rusat för att köpa biljetter till just den här grejen: Musiksoppa med Bengan Janson och Trio X som körde ett Allan Edwall-program som de kallade ”Upp med hakan”.

Och även om jag inte hade koll på precis alla som satt där i publiken så kändes det ändå som att bra många av dem, nästan alla, hade, mer eller mindre, grått hår och var, mer eller mindre, pensionärer.

Och det gör ju förstås ingenting.

Men där satt jag med dessa tanter och farbröder och blev fullständigt begeistrad. Precis som alla andra. Det var helt enkelt svinbra.

Musikerna var fantastiska och Allan Edwalls texter, varav en hel del där på Spegeln handlade om att bli gammal, gick liksom rakt in i huvudet på mig och jag kom dessutom på mig själv med att sitta och tänka att oj vad smidigt det är att gå på konsert på dagtid, så man slipper böka sig ut i kylan och mörkret på kvällen.

Rejäl tantvarning på det, eller hur?

Jag har dessutom funderat på att skaffa mig broddar. Jag har lite avundsjukt sneglat på dem som har en rullator att hålla sig i när de är ute och går. Jag har samtidigt som jag skriver den här texten lyssnat på Chet Baker (och litegrann funderat på hur fint det skulle vara om inte han och Magnus Carlsson – han från Weeping Willows inte schlager-Magnus, nån måtta får det ändå vara – kunde komma och sjunga för mig när jag ska sova).

Så ja. Jag är en tant.

Och har bestämt mig för att vara glad och nöjd över det. Eftersom tanter är asbra på många sätt.

Och eftersom det faktiskt är väldigt smidigt att gå på konsert på dagtid (precis på samma sätt som man älskar att gå på matinéfilm och komma ut från bion och upptäcka att det fortfarande är ljust och man har en hel lång kväll inklusive middag på sig att diskutera filmen man sett).

Och eftersom jag inte heller bara är tant. Ibland är jag ungefär fem år och bygger koja med filtar. Och för det mesta är jag medelålders och småbarnsförälder som svarar att jag allra mest lyssnar på Pippisången när jag får frågan om vilken musik jag lyssnar på (ärligt talat, hur fånigt sagt var inte det, men vad sjutton ska jag svara, den sabla Pippisången går varm hemma hos mig just nu).

Och tant eller ej. Alla, både tanter, farbröder, tonåringar, barn (de som får vara uppe) och diverse husdjur tittar ju på Melodifestivalen. Så även jag (som dessutom har jobbskäl att göra det).

Och hur dålig vi än tycker att Babsans låt ”Ge mig en spanjor” är så tycker jag att vi går man ur huse (eller vad man nu gör) till telefonerna och ringer och röstar nu på lördag,

Då kan det nämligen bli så att jag får åka till final på Globen. Och det skulle både tanten, barnet och medelåldringen i mig gilla.

Mer läsning

Annons