Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Teater: Vidrigt och viktigt

Koncentrationslägrens sadistiska grymheter iscensatt som färgstark upplevelse – hur går det ihop? Vår recensent Malin Palmqvist blev starkt berörd av "Männen med rosa triangel" som gavs i Sandviken på lördagen.

Gul för judar, svart för asociala, röd för politiska fångar, lila för Jehovas vittnen, grön för kriminella, blå för emigranter, brun för romer och rosa för homosexuella.

De olikfärgade trianglar som fångarna i koncentrationslägren bar på sina kläder signalerade vilka ”brott” de ansågs ha begått. Trianglarna tydliggör också dehumaniseringen och den närmast maniska kategoriseringsivern av människor som sorteras in i fack, eller i det här fallet sovsalar.

Riksteaterns ”Männen med rosa triangel” bygger på Josef Kohouts självbiografiska bok som kom ut under pseudonymen Heinz Heger år 1972 – ett år efter det att homosexualitet legaliserats i Österrike. De homosexuella fick aldrig samma upprättelse som andra eftersom dåtidens lagar såg dem som kriminella.

Gula sidenklänningar, kraftiga lösögonfransar, storgestad sång och schlagerfläktar öppnar. I Wien 1939 går det att leva som homosexuell, inte öppet men inte heller helt hemligt. Men ett fotografi hamnar i fel händer och det räcker för att skickas till koncentrationsläger. Där vet vidrigheterna inga gränser.

Det är lätt att tänka sig den här starka texten om hur man överlever sex år i helvetet iscensatt som ett avskalat vittnesmål i dämpad färgskala. Det konstnärliga teamet, som tidigare bland annat gjort ”No tears for queers” och ”Järnnatt”, har tänkt längre än så. På scenen finns skådespelaren Mattias Brunn och dansaren Marcus Baldemar. De berättar fram händelseförloppet i nära samspel, men oftast parallellt, som två sidor av samma skeende. När fångarna berövas sitt människovärde med utstuderad, sadistisk grymhet rör sig Marcus Baldemar över scenen med kroppen i en omöjlig position. Det går rätt in. Bredvid den raka texten ryms ett annat, ofta gåtfullt formspråk. De silverglittrande flagorna faller ständigt ner över scengolvet, som snö, som aska, som tid och år som går.

Fångkläderna har fått en helt annan och vild utformning, röda sammetskostymer utsmyckade med paljetter. Jag läser in ett motstånd där utpekandet erövras och görs till något överdådigt. Neonljus och nutidslektronika drar linjer in i framtiden.

Vidrigheterna vet inga gränser i lägret och jag funderar kring hur blodröda dammar läggs till jodsaltade sår när redan det barhänta skyfflandet av snö från ena sidan av vägen till den andra, och sedan tillbaka, säger så mycket. Men påminnelsen om nazismens grymheter är lika vidrig som viktig – liksom påminnelsen av följderna av att sortera in människor i fack och märka upp dem.

*

Fotnot. Malin Palmqvist såg föreställningen när den spelades på Riksteaterns scen, på väg ut på den gästspelsturné som på lördagen nådde Sandviken.