Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är det lands­ortens fel?

/
  • ”Det är lustfyllt att snabbt försöka gestalta ett minne. Man kan åka direkt tillbaka till barndomen bara av ett ljud”. Skådespelaren Aja Rodas berättar om sin roll i Folkteaterns nya föreställning ”Jag kommer härifrån” som har urpremiär på Fyren i Norrsundet på lördag.

På lördag – dags för årets första Folkteatern-premiär! En specialskriven pjäs om hur man präglas av en uppväxt på en mindre ort. Vi har träffat skådespelaren Aja Rodas inför föreställningen. Hon berättar också om sin egen livsresa bort och hem.

Annons

”Jag kom som liten till Sverige från Vasa. Från Finland, Sveriges lillasyster. Bara det gjorde att man kände sig underlägsen”, säger Folkteaterns skådespelare Aja Rodas.

Nu känner hon sig hemma. Men kanske beror det inte så mycket på platsen där man bor, som att vara hemma i sig själv?

Att vara vuxen, etablerad, accepterad?

Min intervju med Aja Rodas inför Folkteaterns nya föreställning blir också ett samtal om hennes egna barndomsminnen och hennes resa genom livets orter.

Eftersom pjäsen berör just det. Aja Rodas spelar Julia, en 19-årig tjej som precis tagit studenten.

– Min egen son ska ta studenten i vår. Det är lustigt, att vara mamma och sen på scen vara någon i hans ålder, fnissar hon.

Julia längtar ur i världen. Som en självklarhet. Man är ung, man har livet framför sig.

– Hon säger att hon ska flytta. Fast för henne är det liksom ingen big deal. Det blir som det blir.

Aja Rodas själv tog studenten 1980, i Lycksele i Västerbottens inland. En liten ort med stark social kontroll.

– Det var både positivt och negativt. Det är nästan omöjligt att bli fri från den bild som en gång projicerats på dig. Du är den du är. I Lycksele var man antingen pingstvän eller sportintresserad, det fanns inget utrymme att sticka ut.

– Att stanna kvar var mesigt. Men man skulle inte förhäva sig heller. Det var hela tiden väldigt mycket regler att förhålla sig till!

Aja Rodas familj lämnade Vasa för Jordbro. De flyttade till Umeå och sedan Lycksele.

– Underlägsenhetskänslan, ”vi och dom”-känslan, upplever man kanske i högre grad när man flyttar runt, tror hon.

I dag bor hon i Stockholm.

– Det är hemma nu därför att mina barn vuxit upp där. Platsen kunde lika gärna varit Gävle eller vart som helst.

– Men gud, vad jag hoppas att mina barn inte ska bo kvar i Stockholm hela sitt liv utan får möta nya verkligheter och bli lite omskakade!

Själv pendlar hon till Folkteatern sedan två år. Aja Rodas fick uppdraget att spela bäbis, bebis med hennes eget stockholmsuttal, i ”Kritcirkeln”. Hon låg och sparkade i en barnvagn, var ett skrikande barn som måste bäras omkring, iklädd en mask som liknade ett jättestort pumpahuvud.

– Jag tänkte hur i hela världen skulle jag kunna gestalta en bebis. Jag tittade på bebisar överallt, på bussen och på Youtube och så mindes jag ju mina egna barn förstås.

– Men det gäller inte så mycket att imitera rörelser som att hitta energin inuti, det som triggar igång rörelsen, förklarar hon.

Aja Rodas är utbildad socionom. Hon har alltid gillat akrobatik, att dansa, att springa, att röra på sig. Hon gick på skoj en kurs i mim, skådespeleriet utan ord. Det råkade sammanfall med intagningen till Teaterhögskolans mimutbildning, som bara skedde vart tredje år.

– Det var en slump, säger hon. Hade jag inte kommit in hade jag förmodligen inte jobbat med teater i dag.

Hos Folkteatern har hon till exempel också hittat energin i en kanin, i ”Alice i Underlandet.

– Jag trivs så otroligt bra här. Det är högt i tak och man får så utmanande uppgifter. Det märks att teatern har tilltro till sina skådespelare.

”Jag kommer härifrån” heter den nya pjäsen där Aja Rodas inte bara spelar Julia utan också figurer ur Julias minne. Som hennes pappa. Och en sköldpadda.

Minnenas bedrägliga sken är nämligen en viktig del av föreställningen. I handlingens centrum finns Jenny (spelad av Cecilia Wernesten) som återvänder till sin barndomsstad för att göra upp med sitt förflutna. Det är den förbaskade hemortens fel att det gått fel i livet, anser Jenny.

– Hon brottas med sina minnen. Det som Jenny minns, minns andra annorlunda, säger Aja Rodas.

– Föreställningen ställer frågor om hur man påverkas av sin uppväxt, av staden och miljön.

Men var man befinner sig i den sociala rangordningen i ett samhälle, på toppen eller botten, har väl minst lika stor betydelse?

– Ja, det också förstås. Min mamma och hennes man arrenderade Stadshotellet i Lycksele. Vi bodde i en lägenhet ovanför. Jag minns hur dom andra ungarna sa till oss att ”ni hotelltjejer kan väl bara gå hem och käka på hotellet”.

Ett annat starkt minne är av gnistrande vitt och knarrande skor, det gnisslande ljudet av mammans höga klackar mot smällkall snö…

För Aja Rodas är minnena mest positiva; ”Umeå och Lycksele ligger mig väldigt varmt om hjärtat”, säger hon.

Inga av hennes släktingar finns kvar där men hon har återvänt på turné.

– Vi spelade i vår gamla gympasal på Finnbackaskolan, det kändes jättekonstigt.

Apropå turné har hon räknat ut att hon under fem år som skådespelare tillbringade två år på hotell.

Med Folkteatern är avstånden dock inte så stora. ”Jag kommer härifrån” har premiär i Norrsundet på lördag. Den ska sedan spelas runt om i Gävleborg, några gånger i Gävle, men annars nästan enbart på mindre orter.

Sådana orter som man som ung längtar efter att få lämna.

Det låter som att ”Jag kommer härifrån” berör både rummet betydelse för hur en person formas och tidens obönhörliga gång. Samtidigt som den vill skildra brytpunkter när man ger sig av, och när man kommer tillbaka. Ett stort – men kanske ändå intimt grepp?

– Igenkänningsfaktorn är hög. Jag tror att äldre och yngre i publiken kan känna igen sig lika mycket. I uppgörelser med föräldrarna till exempel. Och inse att det finns flera versioner av sånt som en gång hände. Pjäsen får igång tankar.

Den är specialskriven för Folkteatern. Så ny att den egentligen inte blivit färdigfödd förrän nu. Manusförfattaren Anders Duus har gett skådespelarna frihet och tillmötesgått deras önskemål; ”säg till så ändrar vi”.

– Han är otroligt cool. Det har varit en lång process och ett unikt samarbete.

– Det har också varit enormt lustfyllt. Jag har aldrig skrattat så mycket under arbetet!

Fyra skådespelare finns med på scenen – som för övrigt är mer som ett kafé. Det är meningen att publiken ska sitta och fika, och karaktärerna röra sig i rummet mellan fyra podier.

– Ibland sätter vi oss ute bland publiken. Det finns ett direkt tilltal. Men man behöver inte vara rädd för att bli indragen, försäkrar Aja Rodas.

Folkteaterns teaterbibliotek som även fungerar som teaterkafé var tänkt som spelplats men befanns för litet. Innan dess hann alla bokhyllor plockas bort. Nu ekar det lite tomt under vårt samtal. Det är dags för Aja Rodas att ge sig iväg till premiärorten Norrsundet för en sista repetitionsvecka på plats.

Vi finner att vi förmodligen hade kunnat fortsätta tala om barndomens platser hur länge som helst. Platser som var och en bär på sin unika kunskap om. Teatern är en plats där vi ges tillfälle att göra upp med de tidigare.

Mer läsning

Annons