Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Folkteatern på mellanstadienivå

/
  • Maskspel. I Folkteaterns nya föreställning för mellanstadiebarn berättar en ensemble bestående av Cecilia Wernesten, Aja Rodas och Per Westrin om de hemligheter som vi som barn har. Premiärföreställningen gavs på Gäverängeskolan i Ockelbo i går. Foto: Martin Skoog

Mina hemligheter från mellanstadiet, i den mån de existerade, ter sig skrattretande i efterhand.

Annons

Men även om man under åren drar på sig större hemligheter, vakar man inte över dem med samma glöd som under de tidiga skolåren när en avslöjad hemlighet i princip inte kunde sluta med någonting annat än död av skam. Trodde man. Även om hemligheterna bara bestod av namnet på den man ville ha chans på och att man snattat en chokladkaka.

Folkteaterns konstnärliga ledare Michael Cocke har tillsammans med en ensemble bestående av Aja Rodas, Cecilia Wernesten och Per Westrin utforskat detta med de sena barnårens hemligheter. Det pinsamma, rodnadsframkallande och skämskuddekrävande i livet som skyddas likt statshemligheter i rosa skrin som lillebrorsan kan dyrka upp på tre sekunder.

”Hemligheter” är en mycket personlig föreställning, och även om rollerna växlar mellan Spiderman, Hulken, Zlatan, Charlotte Kalla och en apa, är det främst en föreställning om Aja Rodas och Cecilia Wernesten själva. Om vilka de en gång var, rättare sagt, när de var lika gamla som barnen i publiken.

Cecilia Wernesten tar utgångspunkt i ett brev hon skrev till sitt vuxna jag som barn, medan Aja Rodas berättar om hur det var att komma till Sverige från Finland. Skämmigheterna flyger förbi, som när Aja Rodas första dagen i nya skolan plötsligt räcker upp handen och ber om att få sjunga en sång eller Cecilia Wernestens vilda fantasier/lögner för att verka mer intressant (bland annat att deras katt blev till sushi när de besökte en restaurang). De triggar varandra att gräva djupare i pinsamhetsbrunnen. Cecilia Wernesten berättar om ett snatteri och Aja Rodas kontrar med hur hon som barn brukade slå bebisar för att få dem att gråta.

Tillsammans med musikern Per Westrin bygger de upp ett miniuniversum i scenografen Katrin Brännströms scenrum av glittriga remsor där barndomen är så nära att den går att ta på. De möter barnen i ögonhöjd, inte minst under den avslutande frågestunden där de bemöter även svåra frågor med öppna armar.

Den personliga touchen har en charm och höjer liksom insatserna i föreställningen, samtidigt får det mig att uppskatta alla pjäser jag ser som har skrivits av en dramatiker och hur fiktionen – fantasierna! – förmår berätta om verkligheten. I en kollektiv, delvis improviserad föreställning som denna finns det lite för många vassa kanter kvar.

Energin som ensemblen för med sig in på scenen räcker dock mycket väl för att hålla uppe intresset när texten tappar andan. ”Hemligheter” är en föreställning som landar mitt i barnens vardag och som får vuxna teaterbesökare att bli tio år igen. Den hittar exakt den rätta tonen för barnteater som Folkteatern tidigare har visat att de kan göra med föreställningar som ”Vargar i väggarna” och ”Svenhammeds journaler”.

Med sig får barnen ett kuvert som de kan lägga breven till sina framtida jag i. Jag tänker att jag hellre skulle vilja skicka brevet tillbaka till mig själv på mellanstadiet och skriva att hemligheterna från då kommer att vara bortglömda om tjugo år. På gott och ont.

Kristian Ekenberg

Mer läsning

Annons