Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kroppsformen är formidabel

/
  • Martin Pareto, Alexandra Zetterberg Ehn, Mats Jäderlund, Görgen Antonsson, Björn Johansson, Anna Andersson och Arabella Lyons i ”Dagar av sol och regn”. Foto: Bengt Wanselius

Stor teaterpremiärdag var det i Gävle i går och spänd förväntan, på det nya samarbetet mellan Birgitta Egerbladh och Gävles Folkteatern. I publikvimlet fanns till och med den legendariska före detta Folkteaternchefen Oskarson. Vi såg ”Dagar av sol och regn” – och blev kroppsligt berörda.

Annons

Den här ensemblen, man vill bara älska ihjäl den. Sju skådespelare rör sig, ömsom dråpligt, ömsom smärtsamt, som en kollektiv Mr Bean inlindad i förståelsens milda bomull.

En dansteaterföreställning baserad på en fackbok innehållande fallstudier om neurologisk sjukdom, låter inte som den självklaraste saken. Men boken var på sin tid en bestseller och har tidigare blivit både teater av Peter Brook och opera av Michael Nyman.

Nu, i händerna på dansaren/koreografen/regissören Birgitta Egerbladh, får vi se en intim och minimalistisk gestaltning av människans förhållande till sin kropp.

”Dagar av sol och regn” är hennes andra samarbete med Folkteatern i Gävle, efter bejublade ”Kom ta min hand” i Gasklockorna.

Men den här gången befinner man sig i Folkteaterns eget hus. Det är en mindre extravagant produktion, gjord för att kunna packas ihop och spelas på turné.

Ni kanske har hört talas om experimentet där försökspersoner luras att tro att en fejkarm av gummi, på bordet framför dem, är deras egen? När försöksledaren tar fram en kniv som för att hugga i armen rycker de till av skräck. Vårt förhållande till våra egna kroppar är alltså inte så enkelt som man föreställer sig (till och med är det nog så att vi inte ens föreställer oss att det är något att fundera på).

I och med den här föreställningen får vi anledning att göra det. Och att en koreograf fastnade för en undersökning av kroppens ofrivilliga rörelser känns plötsligt enbart givet.

Neurologen Oliver Sacks berättar i sin bok om mannen som inte känner igen sitt eget vänsterben och därför vill slita av det, och om kvinnan som inte uppfattar sin vänstra kroppshalva utan bara målar sminket på högra halvan av läpparna. Här möter vi dem, och många andra, i komiska och hjärtslitande situationer.

Scenrummet är rektangulärt, en avskalad kontorsmiljö som senare nästan obehagligt enkelt förvandlas till institution. Sju vardagliga gestalter i vita skjortor och svart/grå byxor träder fram ur mörkret och demonstrerar tics till dämpad pianomusik.

De interagerar bland annat med ett stort antal bord och vita pinnstolar under föreställningens gång. Mellan möblerna kryssar läkare och patienter. En person som inte för sitt liv kan begripa hur han ska få på sig skon. En person som inte minns, från den ena sekunden till den andra. En person som inte förmår uppfatta ett föremåls helhet – hm en behållare med fem utbuktningar av något slag, jaså, handske!

Det är en opretentiös blandning av modern dans, mim, nynnad musik och talad teater. Mest fascinerande är att rörelserna kan vara så små, så små – och ändå så betydelsebärande. En vippande fot, ett darrande ben.

Till och med en inandning skapar enorm spänning i rummet. Det blir i stunder andlöst.

Några röda detaljer lyser upp. En ballong, ett par boxhandskar, en ros. Tysta, långsamma scener växlar mellan kakofonier av accelererande ljud och krampaktigt spring. Inklippta moment, som ett snapshot av en ensam belyst gestalt, förstärker dramatiken. Eller Arabella Lyons huvud serverat som på ett fat ovanför bordskanten…

Man kan utveckla strategier för att stå ut med sin neurologiska sjukdom, man kan skratta åt de absurda situationer den skapar, men för de flesta har dagarna nog mer regn än sol. Detta illustreras mycket fint i Egerbladhs iscensättning (som skett i samarbete med ensemblen).

Att förhållandet mellan kropp och hjärna är komplicerat uttrycker Mr Bean som vi vet alldeles utmärkt. Ursäkta jämförelsen, men i ”Dagar av sol och regn” är det istället först och främst själva kroppsmedvetenheten som förstärks. Man blir varse både vad kroppens språk uttrycker och förmår uttrycka.

Och Folkteaternskådespelarna är som sagt formidabla. Tillsammans, och särskilt tillsammans med Birgitta Egerbladh.

Premiärföreställningen på lördagen pågick, inklusive paus, nästan tre timmar. Det fanns svackor och longörer. Det kändes som att allt behöver kramas ihop, inte så lite, inför kommande turné ut i länet.

Mer läsning

Annons