Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lassgård triumferar på Dramaten

/

Rolf Lassgårds ankomst till nationalscenen är en triumf, skriver vår recensent Kristian Ekenberg som var på plats i salongen vid den länge emotsedda premiären av "Utvandrarna" på Dramaten i går.

Annons

Hos Mats Ek talar kroppen lika mycket som tungan. Dialog kan övergå i dans, en kommunikation mellan ord och rörelser. Att få enkelt svenskt bondfolk att kommunicera med koreografi kan på förhand tyckas långsökt, men i Mats Eks version av "Utvandrarna" faller det sig helt naturligt – när orden saknas för att formulera livet förvandlas känslorna istället till rörelser som får gestalta sorgen i att förlora ett barn, rädslan för att mista en livskamrat och oron att lämna tryggheten bakom sig för den nya världen.

Rolf Lassgård, självaste Karl Oskar, är inte heller den dansman som man förväntar sig se i en koreografi av Mats Ek. Men han behöver sannerligen inte skämmas. Rolf Lassgårds ankomst till nationalscenen är en triumf; hans karisma är den glöd som föreställningen samlar sig kring för att bli levande och varm. Han gör en förbannad, less och trotsig Karl Oskar, men också en Karl Oskar som ler med hela ansiktet i tillförsikt i de ögonblick som han dras med i broderns dröm om Amerika.

Vilhelm Mobergs nationalepos, här i en dramatisering av Irena Kraus, har tidigare blivit folklig musikal av Björn och Benny och klassisk film av Jan Troell. Mats Ek lyckas behålla det folkliga och det breda samtidigt som han pressar materialet och gör det också konstnärligt intressant.

Det är en "Utvandrarna" bestruken med tjära. Svärtan slår genast till, när Kristina (Stina Ekblad) upphängd, nästan som korsfäst, föder det ena barnet efter det andra som trillar ur henne, småttingar som är åldrade män och kvinnor redan när de kommer till världen, som om regissören genast vill påminna oss om att livet är över på ett ögonblick. Tjäran stryks också över scenerna där brodern Robert (Christoffer Svensson) misshandlas av sin husbonde, över religionens tomhet i form av den självgoda frälsaren Danjel (Per Mattsson) och över byhoran Ulrikas (Kristina Törnqvist) öden i en hederskultur där kvinnorna är de som dömer varandra hårdast.

Scenografin, som i huvudsak består av två stora skärmar, liksom dansar stundtals den med. Bilder av stenig åker, av missväxtens fält, av faluröda lador och av Atlantens slukande blå vatten blommar ut på skärmarna som ger en vacker och värdig inramning. Musiken är förankrad i folkkulturen, både nyckelharpa och mungiga hörs. Den ligger som en matta på vilken Mats Eks rörelser växer fram. Det är en knotig och mödosam koreografi, nyss hämtad från jordkällaren. Rörelser för värkande bondkroppar som inte orkar med några piruetter. Vackrast är duetten under scenen (som sedan också blir fartygets undre däck) mellan Christoffer Svensson och Ellen Jelinek.

Hatet mot överheten är ett bärande element i föreställningen. Om det så är kungen, länsman, prästen, husbonden eller självaste Gud som trycker ner ens ansikte i dyngan. Temat kittlar lite extra under premiären eftersom kungen sitter i publiken. Starkast kommer trotset mot överheten fram i scenen där Rolf Lassgård sjunger "I denna ljuva sommartid", som man vanligtvis hör i skira skolavslutningsversioner med barnröster men som här framförs mullrande och uppgivet utmattat, en ironisk sång till den Gud som gett Karl Oskar ännu en sommar av missväxt.

Det finns mycket att tycka om i Mats Eks tolkning av "Utvandrarna", som att Kristina får vara en mognare människa med mer järn i ryggraden. Annat fungerar sämre, som andra aktens resa över havet som ironiskt nog blir stillastående jämfört med första aktens vedermödor på landbacken.

Länge sitter jag och önskar en tydligare koppling till vår tid präglad av migration. Nu är det andra som utvandrar och det är vi som får stå för drömmen om ett bättre liv. När jag har gett upp det hoppet, tänkt att kanske det ändå är så implicit närvarande, avslutas "Utvandrarna", i det allra sista ögonblicket, med ett möte där 1800-talets Sverige förenas med vår tids Sverige. Mer ska jag inte avslöja.

Med denna föreställning förstärks positionen som "Utvandrarna" har som nationalepos och Rolf Lassgård gör en för sin karriär definierande roll.

Mer läsning

Annons