Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilken åktur!

/
  • Sötnos. Aja Rodas som barnet som kommer i kläm i Folkteaterns

Annons

Ett uppspänt grått jätteplastsjok och en lastbilstrailer. På en blåsig folkparksparkering i Norrhälsingland.

Nej, festligt inbjudande är den inte, Folkteaterns nya mobila spelplats.

Det omtalade teatertältet invigdes i lördags med premiär på Brechtklassikern ”Den kaukasiska kritcirkeln”.

”En sån där… öh …kaukasisk tejpcirkel,” som pjäsens försupna vällusting till domare säger. Han dricker lådrödvin direkt ut innerpåsen och tappar peruken. Han sätter rumpan på lagboken. Men har hjärtat på rätta stället.

Det har också den här föreställningen.

Vi åskådare får var sin fleecefilt att svepa om benen mot kvällskylan. Ändå är det Folkteaterns spralliga tolkning som värmer mest.

Det är nästan tur att scenen inte har några dörrar att farsspringa i, utan enbart vita plastdunkar i olika formationer som rekvisita.

”Den kaukasiska kritcirkeln” handlar om tjänarinnan Grusche som räddar sitt lands arvprins sedan härskaren störtats i ett uppror. Hon skyddar bäbisen med sitt liv. Hon bär den genom piskande snöstorm över ett bergspass. Senare ska den biologiska modern komma att begära barnet tillbaka. Frågan om moderskapet avgörs i domstol.

Spelar det någon roll vem som håller i domarklubban? Finns det en rättvisa för rika, och en annan för fattiga?

Ursprungssagan är gammal men samhällskritikern Bertolt Brecht omdiktade med en idé.

Han ville få sin publik att tänka analytiskt, istället för att lura folk som får in i en bräkande medkänsloupplevelse.

Jag har sett ”Den kaukasiska kritcirkeln – en av världens mest spelade pjäser – iscensättas med största möjliga tråkighet som distanseringseffekt. Folkteatern väljer att fokusera på humorn. Ingen överraskning. Det har mer eller mindre medvetet, kanske av nöd, blivit något av Folkteaterns koncept, att komma ut till länsborna med en lustfylld teaterupplevelse. Att föra teaterkonstens talan: tyck om oss!

I höst gör man det som legitimerat resande teatersällskap, ett följe drar fram genom länet. Älska teater! Tyck om oss!

Jag gillar principen med tältet och turnerandet. Ut från finrummen är fortfarande ett schysst stridsrop. Men just i dagens Sverige ger det dåliga vibrationer. När institutionerna kickar folk och krymper sina ensembler. När skådespelare tvingas bli daglönare som hyrs in för en spelperiod åt gången. Forna tiders resande gycklare var fattiga satar. Dit ska vi väl inte åka tillbaka?

Anna Andersson spelar den rakryggade Grusche, Björn Johansson är hennes älskade soldat som ger sig ut i kriget, Martin Pareto den gnälliga bonde hon tvingas gifta sig med, Mats Jäderlund, den pimplande domaren. Folkteaterns respektingivande samspelta inre trupp framträder urstyvt.

Aja Rodas gör det oskyldigt sparkande spädbarnet i sin gyllene (kund)vagn. Liten kropp och jättepumpahuvud. Små rara händer som griper om små bara fötter. Åh. Helt exceptionellt uttryck och rörelsemönster.

Alexandra Zetterberg är den sjungande berättaren vars starka (lite onödigt väl förstärkta) röst tillägger information med Nationalteatern-patos. Krister Lindgren gör ett bejublat soloframträdande som advokat och Pareto drullar till sig spontana applåder.

Scenrummet är en smal men väl utnyttjad remsa framför transporttrailerns lastöppning vars höj- och sänkbara lastbrygga används fiffigt. Ibland är den porten till ett palats. Platsanvisningar ges med enkla textskyltar: DOMSTOL, GEORGISK LANDSVÄG. En kungakrona är gjord av wellpapp. Skrynklig grön presenning agerar vägg.

Nej, inget är förföriskt i Folkteaterns uppsättning – utom spädbarnets små viftande fossingar. Det mänskliga står i centrum, inte illusioner. Det talas klarspråk, och ganska ekivokt och munfult bland vissa: ”fittnylle!”

Men kärnfrågan är ju inte heller särskilt komplicerad. Ett barn kan ställa den:

”Varför har inte alla lika mycket?

Föreställningen inleds med några projicerade filmsekvenser där ungar tittar in i kameran och undrar över samhället. Varför finns det rika och fattiga? Hur vet man vad som är rättvist?

Vi skulle kunna säga stopp och belägg och bevare oss för plakatteater med buskis.

Men i mina ögon anspelar Folkteatern på det förlorade politiska 70-talet, mer än att de för Brecht vidare in i vår tid. Bob Dylan och John Lennon hålls i åminnelse. Textens rader om ”en kort gyllene tid när folket hade makten” får inte minst nostalgisk betydelse; avslutningen andas ett hippielyckligt kärleksbudskap. Det verkar trots allt inte läge att göra revolt här och nu.

Fast vem vet vad som kan hända ute i den bortglömda periferin, efter tältinjektionerna ute i bygderna...

Regissören Pontus Stenshäll håller greppet om en nästan tre timmar lång och hela tiden livfull teaterupplevelse. Det är röj med resning. Folkteatern behöver inte tigga om att bli omtyckta.

Mer läsning

Annons