Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Texstiligt, Tallbo!

Tallbo är, som bekant, Ecke Hedbergs konstnärshem. Men Tallbo var även Lisa Hedbergs hem, en textilkonstnär som likt Karin Larsson i Sundborn fick stå tillbaka för sin man.

Lisa Hedberg lyfts fram när Länsmuseet presenterar utställningen ”Den goda smaken? – 100 år med Gästriklands hembygdsförening”. Länsmuseet brukar inleda Tallbo-säsongen uppe i boningshuset, men denna årgång är snäppet vassare än vanligt. Textil från Hedvig Ulfsparres samlingar visas tillsammans med informativa texter om hembygdsvurmen och hur den passade in under denna tidsperiod för ett sekel sedan. Bland annat visas några fina mattor gjorda av Lisa Hedberg. Utställningen balanserar bra mellan att vara en hyllning till hembygdsföreningen och en problematisering av ”den goda smaken” som begrepp.

Textilkonsten återkommer hos en av de andra aktuella konstnärerna, Karin Amnå-Lindberg, som förutom en hyllningsinstallation till Lisa Hedberg och kvinnorna i hennes krets också ställer ut i Galleri Uthuset. När jag står inför hennes ”Symöte”-svit, i vilken fåglar förekommer, hör jag plötsligt kvitter. Finns det någon mer lämplig utställningslokal än Tallbo för dessa textilverk, när fåglarna får ett kvittrande livesoundtrack genom de öppna dörrarna ut mot den fantastiskt solflödande försommareftermiddagen?

Annars är det mer makabra motiv som fångar mitt intresse. Hennes ”Lindansare” utgör en spöklik kvintett, fem smäckra torson utan lemmar med myllrande mönster och underkroppar av lin som påminner om färg som upplöses i vatten. De liknar nästan sjöjungfrur. Offer för någon mardröm som vi blott kan spekulera i. De stympade kropparna återkommer även i ”Utsatt”. Textilkonsten skildrar sällan, åtminstone enligt mina erfarenheter, livets brutala sidor. Medan de andra verken är mer anonyma, visar de nämnda verken att textilkonsten inte behöver ta hänsyn till några begränsningar i ämnesval.

Björn Steijner, verksam i Högbo bruk, visar glas som man först inte tror är glas. Den sandblästrade ytan gör att glaset påminner mer om keramik. Han rör sig i rummets ena del på gränsen mellan konstobjekt och bruksföremål. På den andra sidan dominerar glasskulpturer i form av huvuden, där glaskonstens begränsningar visar sig – ansiktena saknar liv, som om de har dragit på sig nylonstrumpor inför ett bankrån. Då är ”Grästuva” en mer spännande skapelse. Gröna och vita strån slingrar sig om varandra, som om frosten dröjer sig kvar en tidig vårmorgon; den organiska formen möter det strängt stelnade glaset. Skulpturen står vackert placerad på golvet vid ett fönster där grästuvan blir en del av grönskan utanför.

Grafikern Annette Segerberg visar ett par spännande Gävlevyer, dels över Rådhustorget, dels över Södermalmstorg. Det är som om de välbekanta byggnaderna har ritats om av arkitekten Friedensreich Hundertwasser. De böljande husen återkommer även i några av de andra bladen. Motiven fångas i svartvitt såväl som i färg, och det förra är mest lyckat då färgen tenderar att göra redan stökiga motiv för röriga.

Tallbosäsongen invigs i dag lördag med musik av Torsåkers spelmanslag.