Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Texterna allt viktigare

Hyllad i internationell press, konstant turnerande och med en ambition att alltid utveckla musiken, alltid ligga i framkant. Fyra år efter den utlysta uppföljaren är Loney Dear äntligen aktuell med ”Dear John”. Ljudbilden är något mörkare men man känner igen både melankolin och harmonierna.

Annons

– Jag har varit väldigt inne på tanken att det ska vara mörkt ljus på skivan. Och röda, gula och gröna färgtoner som kommer underifrån. Lite som en koja. Till skivbolagets pressrelease skrev jag att det är en ”dark record with lavaish glow from underneath”.

Det blir lätt kryptiskt, men aldrig tråkigt, när Emil Svanängen, som Loney Dear egentligen heter, pratar om sin musik. Han gillar ord och associerar snabbt. Ibland kan det vara svårt att följa med i hans tankar.

Emil Svanängen är hemma i Sverige för en kort sejour mellan Tysklandsturné och USA-promotion. Han sitter i ett säsongspyntat kök, varvar kaffe och glögg och pratar otvunget om nervositet, skapande och jättestora propellrar.

– När jag bodde på mitt studentrum i Bromma hittade jag det perfekta sättet att jobba på, med folk man kände i närheten. När jag inte längre kunde bo där kände jag en stor sorg. Även fast jag längtar tillbaka till tiden förstår jag nog att jag ändå gör bättre saker nu.

Det var då, i studentrummet och i föräldrarnas källare, Loney Dear tog sin början. En gammal dator, en billig mikrofon och krackade program. 2003 kom första heminspelade mp3-skivan som i snabb takt följdes av fler. Och för tre år sedan släpptes ”Loney noir” som gav honom kontrakt med amerikanska Subpop.

Hans musik har hyllats världen över. Musiktidningen Spin konstaterade att ”förtvivlan aldrig tidigare har låtit så vacker” och Sunday Times tvekade inte att jämföra honom med Brian Wilson.

Nu kallar sig Emil Svanängen för artistarbetare. För att leva på musiken krävs det en hel del turnerande. Han har spelat med indiegiganter som The Sea and Cake och Of Montreal. I vår väntar flera spelningar på teatrar över USA tillsammans med vännen Andrew Bird, som också gör ett fiolsolo på skivan.

– Det är ett fantastiskt erbjudande jag inte kunde tacka nej till. Det är som att köra motorväg – det går bara att köra i en fart. Full fart framåt eller lägga av.

– Jag skrev en låt på en parkeringsplats i Seattle. Bergslandskapet var vackert och jag åt en billig frukostdonut och drack kaffe ur frigolitmugg men allt var rätt fint ändå. Efter två genomlyssningar av symfoni nummer 7 av Allan Petterson hade jag råkat skriva ”Harm”. Den handlar om att vara mitt i faran men inse att man inte kan ta skada.

– Ja, men det är för att jag inte är så duktig. Någon annan hade kunnat göra det på en halvtimme. Jag har en känsla som jag vill uttrycka utan att ha verktygen att göra det. Men jag har börjat förstå att det bästa är att skriva om saker jag tycker är intressanta. Så nu berättar jag om stora propellrar på båtar och hur det känns att simma mitt i en jättestor flod.

Det är i texternas direkta melankoli, eller naiva lycka, som en av storheterna med Loney Dears musik finns. ”Dear John” innehåller beskrivningar av känslan av att cykla runt Bromma flygplats och en skrämmande fantasi där den säng man sover i plötsligt placeras i en hamnbassäng omgiven av gigantiska fartyg.

Emil menar själv att texterna blivit allt viktigare i hans musikskapande och säger sig drömma om att bli en ”mikroförfattare”.

– Nya skivan är första gången jag vågat skriva ut texterna i konvolutet. Det är första gången jag tycker om dem på riktigt.