Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Textinferno

/

Kommer ni ihåg i skolan då det var uppsatsskrivning? Då man satt i ett knäpptyst rum och skrev någon fånig berättelse om när man var hos sin gammelmormor i Östtyskland eller något sådant?

Annons

Kommer du ihåg raspet från alla pennor? Kallsvetten i pannan när du upptäcker att det bara är en halvtimme kvar? Paniken när det är fem minuter kvar och du bara skrivit en halv sida? Deadlinen överskriden och du gör en besvikelsens suck.

jag gåvan? Gåvan som skulle gjort allt mycket lättare i min ungdom. Gåvan som gav Selma Lagerlöf nobelpris. Det som betytt mest för människans kommunikation genom tiderna… Skriften! Att kunna skriva! Att kunna ösa ut sig vad skit som helst på ett papper och förvandla det till en MVG-uppsats!

Här får man sitta och pressa ut sig vartenda jävla ord. Bända och böja, böja och bända på ord och meningar för att försöka fylla ut så mycket som möjligt av denna text som kommer att bli en jätte-lång text, för jag har för avsikt att skriva jätte-långa meningar precis så här eller så här eller så här eller så här. Vad tycks? Stiligt, inte sant?...

men jag försöker… Det kanske handlar om att snappa upp någon mental, psykologisk ström som snurrar runt våra huvuden. För ibland (endast vid få tillfällen) får man något totalt hjärnbryt och kan printa ner en universitetsuppsats på två minuter. De stunderna är väldigt sköna, då man slipper sitta och pressa och pressa och pressa! Man hamnar som i en dimma där det enda som existerar är du, ditt papper och din penna. Man svävar fram på ett moln av vokabuläriska ordformer och subjektiva meningsbyggnader. Ingenting kan få en att släppa tanken på skriftlig fulländning och dess…
Pang! Så är man tillbaka i verkligheten och har inte en aning om hur fan man ska avsluta detta inferno man har byggt upp.

i den situationen är att göra på det gamla hederliga sättet.
Kasta och börja om… igen.

Mer läsning

Annons