Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

The duchess

The duchess
Regi: Dibb Saul
Med: Keira Knightley, Ralph Fiennes, Hayley Atwell, Charlotte Rampling med flera.
Filmstaden, Gävle

”The duchess” vann en Oscar för sina extravaganta 1700-talskostymer. Men den har verkligen mer att erbjuda än ytans siden och spetsar.
Unga Georgiana ser fram emot sitt arrangerade giftermål med den äldre och artige hertigen av Devonshire. Hon är ingen romantisk fjolla som föreställer sig himlastormande kärlek. Hon tänker sig någon att dela livet med, intellektuellt utbyte och givande samtal vid middagsbordet.
Men herr hertig umgås hellre med sina hundar. Georgianas roll ligger på ett lägre plan. Hon är inte ens husdjur utan bara avelskossa. Det handlar om att producera en arvinge.
Förhäxande, alltid lika förhäxande, Kiera Knightley spelar lady Georgiana Spencer, hertiginna av Devonshire, som nonchalerad av sin make blir medelpunkten i ett hektiskt dåraktigt societetsliv. Alla talar om hennes egenhändigt komponerade magnifika dräkter och vassa tunga.
Ralph Fiennes spelar idiotgubben. Inga sammetsögon kan förlåta makens konsekvent föraktfulla uppträdande. Han våldtar sin fru. Han låter sin älskarinna sitta med vid frukosten.
”The duchess” bygger på ett verkligt levnadsöde. Den är berättelsen om lady Georgianas äktenskap och om hur kvinnoförtrycket tar sig uttryck i hennes tid, i hennes samhällsklass. Utsvävningar återstår som utlopp för adelsdamens bildning, kreativitet – och ångest.
Det är lätt att hata maken. Ändå ger filmen glimtar av honom som människa. En ytterst sorglig figur.
Hertigen är inte offer för könsrollerna eftersom han tack vare denna hierarkiska ordning åtnjuter makten. Men han skiner tydligt igenom som en alltigenom obehaglig produkt av dem.
Fördom & dumbom, ack ja. ”The duchess” är å andra sidan mer rafflande och ursinnig än raden av pastelliga Jane Austen-dramer som passerat.
Den är varken ljuvt sentimental stämningstavla eller enkel historielektion utan ställer krav på reflektion om konventionernas åtsnörpta snörliv.
Det har påståtts att filmen också anspelar på prinsessan Dianas ställning vid det brittiska hovet, eftersom hon var en ättling av samma Spencer-släkt.
Vilket dock knappast tillägger något för svenskarna som föredrar att gulla med kungahuset framför skandaler.