Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tidningsätarna

Tidningsägarna, förstår de vad de gör? Kennet Lutti, Arbetarbladets tidigare chefredaktör, ryter ifrån i dag. Här granskar han situa­tionen för Gävletidningarna, och ytterligare en lång rad Norrlandstidningar, alla ägda av den expanderande koncernen Mittmedia.

Mittmedias tidningar fortsätter att hälla vackra vinster över koncernens diskreta ägare. Tiotals miljoner flyttar in på konton för framtidssatsningar och konsolidering, varje år. Men snart, osäkert när, väntar dystra tider. Inför mörkret stuvar ledningen om; 100 anställda måste bort.

Generösa erbjudanden läggs ut, den som slitit i hela sitt liv på någon av tidningarna får två årslöner om han eller hon går hem.

Drygt 70 tackade ja. Bland dem ett par briljanta skrivare och fotografer. Jag träffar några; ”Inte en dag längre än nödvändigt”. ”Glad att jag slipper vara kvar”. ”Efter decennier, så slutar det så här”? En under 40: ”Jag måste hitta något annat”.

De ansvariga ser med andra ögon; rätt personer gick hem. De kunde i alla fall inte lära sig villkoren som skrivs ut för den nya tiden, morgondagens tidningar kräver multibegåvningar. Fotograferna reduceras till korttagare. De som skriver får också ta bilder, eller filma. Alla ska kunna allt. Den som fyllt 50 får allt tänka över sin situation. Istiden formulerar sig: Den som inte är med oss har gjort sitt.

Sedan, så fort som möjligt (detta är det helt centrala) ska artiklar och bilder läggas ut på nätet, gratis. Snabbast är bäst. Vi som antas sitta framför datorerna, från gryning till sena afton, serveras varenda nyhet, utan kostnad. Mer än några kronor för att vi är uppkopplade. Vi jämför genast, vem var först? Åh, så spännande. Varje dag!

Men om några månader, efter år av gratis, förväntas vi betala för servicen. Mer komplicerat än så är det inte. Betala, tack. För vad?

Jag, utskriven från den publicistiska verkstaden, ser hur papperstidningen, som bär upp hela koncernen, förvandlas till ett nödvändigt ont. Allt färre, och allt äldre, betalar sina abonnemang, smärtsamt dyra. Vi har fyllt 55, eller om det är 60. Några hundra har ännu inte fyllt 31. Prognosen för framtiden är därför inte helt ljus. Mittmedia måste hitta nya läsare, helst de som aldrig betalat för nyheterna.

Samtidigt skrivs kostnaderna ner, därför uppsägningar och allt tunnare tidningar. Det stuvas om med sådan iver att något liknande aldrig skådats tidigare. Alla stuvare är absolut övertygade om att de gör rätt. Det är den enda vägens politik, förklädd till tidningsmakeri. Det är något religiöst över det hela. Eller påtvingad tystnadens konformism.

Men där, ännu en mörk planhalva; de som ännu betalar för tidningen erbjuds några hundra sidor i veckan om de senaste skivorna, ståupparna, konserterna, hårdmetall, kändisar och vilka band som spelar i Gävle i kväll. Inte en rad om lårbenshalsar, starr, de snåla pensionerna eller den senaste PRO-resan.

En enkel slutsats: Dagens tidningar är inte anpassade för, eller inriktade mot de som faktiskt läser dom. Förstår ägarna, och redaktionerna detta?

Det senaste är ett eget bemanningsföretag, ett sätt att runda de besvärliga lagar som reglerar arbetsmarknaden. ”Utgivarna i Mittmedia” är överens, läser jag i branschtidningarna, bemanningsföretag är bra. Jag känner några av dessa utgivare, de måste ju veta vad det handlar om. Men de tiger och samtycker. En enad front, mot facket och personalen är väl för viktig.

Den som vågar gå emot flyttas bort; en redaktör i Östersund fick nya uppgifter efter en självklar publicistisk markering. En notis i stadens gratistidning (ägd av MM) som beskrev vad som hänt, fick inte publiceras.

Och värre; jag letar efter en debatt eller åtminstone diskussion i MM:s tidningar om den pågående kulturrevolutionen. Men tystnad råder. Det handlar kanske om beröringsskräck. Är alla politiska redaktörer och opinionsbildare därmed överens? Det kan jag väl aldrig tro. Men de ligger lågt, av ren självbevarelsedrift. De vågar inte, hellre sviker de sitt uppdrag.

Den viktigaste debatten förs mellan Stisse, sportchef och Bodil Juggas, kulturchef på Arbetarbladet. De är inte överens om Strömvallen. Viktigt nog, men det finns ju annat, rentav mer angelägna frågor.

Jag letar vidare, efter tidningar som debatterar med varandra. Ett viktigt inslag i en levande demokrati, vi brukar hugga till med det argumentet när presstödet ifrågasätts. Men också där tystnad. MM är överens, om allt. Och det gemensamma facket är diskret avvaktande.

Det här leder fram till den självklara frågan: Behöver Gävle, eller Östersund, Sundsvall och Falun, verkligen två tidningar? De delar ju redan på det mesta, också tystnaden inför den nedmontering som pågår, mitt framför ögonen på dem.

Och om några år flyttar redaktionerna ihop, de tu (AB/GD) blir ett och papperstidningen fasas ut. Lika bra slå ihop resterna.

De tomma idéerna visade sig ju vara just tomma.

Kennet Lutti
tidigare chefredaktör och politisk redaktör