Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tiggeri i Sverige föder romsk by i Rumänien

Norrköping, Katrineholm, Västerås, Flen, Stockholm. Ioana Marantzelu är en av allt fler fattiga EU-medborgare som åker till Sverige för att tigga och har varit i en handfull svenska städer.

– Vi har inget att leva av, säger hon.

Annons

Första gången Ioana Marantzelu åkte till Sverige var för fem år sedan. Hemma i byn Malu Vanat i Rumänien gör hon sig redo för en ny tur. Men det har blivit svårare att få ihop pengar.

– Nu är det många tiggare och mindre pant. Polisen är inte som tidigare heller. Nu kontrollerar de oss och kör bort oss, säger hon.

Ioana Marantzelus hus ligger vid en sluttning med utsikt över en sjö. De två små rummen och en liten hall delas av tre barn och två vuxna. Cementväggarna är målade i den turkosa färg som tillsammans med gult och rosa återkommer i hem här i byn. Det är mitt på dagen, men inne är det skumt.

Så gott som alla de begagnade möblerna kommer från EU-landet i norr. Ioana Marantzelu lyfter på en filt i soffan och säger att även den är från Sverige. Bredvid står en kasse från Lagerhaus, på sängen ligger en resväska. I farstun står en liten tavla med en broderad kyrka som ser svensk ut.

– Den hittade jag i soporna!

Tack vare den fria rörligheten, en av EU:s grundstenar, kan unionens invånare resa fritt till alla medlemsländer. En majoritet av svenskarna, 76 procent, är för fri rörlighet, enligt en undersökning från EU-kommissionen.

Men i takt med att tiggare från medlemsländer i öst kommit till EU:s rikare länder och till stad efter stad i Sverige, så ifrågasätts hur principen tillämpas. En del politiker ropar efter ett förbud mot tiggeri, medan andra anser att det inte skulle lösa problemet.

Under tiden debatten rasar gör Ioana Marantzelu vad hon kan för att försörja sin familj. Hennes man och ena son är i Sverige, båda har ströjobb inom byggbranschen säger hon. Så fort hon fått pengar till en bussbiljett åker hon till Sverige, skickar hem det hon får in, skramlar till en bussbiljett och åker hem igen. Och så fortsätter det.

Hennes historia påminner om många andras i Malu Vanat och detaljerna är ibland är svåra att kontrollera. Många här lever ett svårt liv, men har det förhållandevis bra jämfört med situationen i en by bara ett par mil bort, där familjerna är större, husen mindre, taken buktar och en del av barnen inte ens har byxor på sig. Där har en grupp om knappt 20 personer just gjort sin första resa till Sverige med lånade pengar.

Från Malu Vanat har folk rest till Sverige i många år, men för runt tre år sedan började allt fler ge sig av. Då skar ett raffinaderi i den närliggande större staden Pitesti ner och många blev av med sina jobb.

Nedskärningen sammanfaller med det som många rumäner refererar till som ”krisen”. 2011 var året då Europas – och världens – ekonomiska problem på allvar började kännas i Rumänien. Situationen är så dålig att bland många äldre rumäner – romer och andra – talas det nu om tiden under Ceausescu, diktatorn under Sovjettiden som avrättades under revolutionen 1989.

– Det var bättre före 1989 för då hade alla arbete och behövde inte tigga, säger bland andra Jana Zbarcea.

Hon är farmor – eller bonica på rumänska – till Andrea och Valdana. I så gott som alla familjer vi träffar finns en bonica som tar hand om barnen när föräldrarna är i Sverige.

– Alla försöker klara sig. Men det är svårt, för barnen är sjuka. Mest vill jag bara gråta, på grund av barnens hälsoproblem. Och de kan inte ens prata i telefon med sina föräldrar, säger hon.

Det luktar av rök i rummet och i hörnet knastrar elden från eldstaden. Här bor fem personer när föräldrarna är hemma – ”som fiskar”, säger Jana.

– Ingen skulle resa tusentals kilometer för att tigga om allting var bra hemma, säger hon bistert.