Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

...till min sons hockeyklubb!...

Annons

...Hur kan ni behandla barn som ni gör? Jag kallar det mobbning och inget annat.

Jag har en son som alltid älskat ishockey men det har ni lyckats att ta ifrån honom. Ni ska lära våra barn respekt och omtanke och att förlora en match inte är någon skam. Det väsentliga är att man gjort sitt bästa.

Men vad är det ni egentligen lär dem, det kan man ju fråga sig? Jag undrar vad ni har för utbildning? Barnen är vår framtid och dem ska vi vara rädda om.

Varför ska man träna och slita när man ändå inte får vara med på matcherna, utan då får man sitta i båset ombytt med full mundering och bara titta på när man själv vill vara med ute på isen och göra sitt yttersta för laget/lagkänslan. Sedan får man säkerligen en massa dumma kommentarer som ”Varför fick inte du spela för?” När man så gärna vill vara med.

Hur tror ni det känns för en tioårig grabb?

Han får veta just innan matchen börjar att han inte kommer att få vara med.

Fy, så dåligt gjort. Hur kan man behandla barn så illa!

En glad kille som hade ett stort hjärta för sina lagkompisar och glödde för träningarna. Vart tog den killen vägen? Honom har ni sett till att att han inte vill träna mer! Varför? ”Det spelar inte någon roll om jag tränar jag får inte vara med när det gäller ändå”. Vi som föräldrar ser hur ledsen och besviken han är och hur han trycks ner. Det tillåter vi inte mer.

Vi väntar tålmodigt på att det ska bli någon förändring och att vår son ska få en riktig ordentlig ursäkt från ledarna! Ja, om ni vill behålla honom vill säga, men det är kanske just det ni inte vill?

Trodde faktiskt att alla var lika mycket värda och att alla ska få spela lika mycket men detta gäller tydligen inte i min sons hockeylag. Jag tycker att ni ska ta en titt i era stadgar och se vad som står där för det verkar inte som ni vet vad som gäller.

En mor som ser hur sin son lider

...till den väktare i Hofors som jobbade natt 30 oktober. Jag och min kompis var jagade av två killar i bil och vi var livrädda. Jag satte mig framför väktarbilen för att söka skydd och jag var så rädd att jag skakade och grät. När du kom ut brydde du dig inte ett dugg. Du bara satte dig i bilen och åkte iväg. Du hade i alla fall kunnat komma fram och fråga vad som var fel. För något fel måste det vara när man sitter och stortjuter framför en bil. Jag ville bli väktare när jag blir stor, men om det är så här ni jobbar, då vet jag inte riktigt...

Arg tonåring

Mer läsning

Annons