Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

”Tillåt en gubbe att sörja det som var”

Tonåringar i det senaste skidmodet sippar på en cappuccino i den nya ski lodgen medan de surfar på sina smartphones.

I en traktor utanför det nya skidhotellet sitter 67-årige Tryggve Flodman i sina storstövlar.

Där Kungsbergets skidanläggning växer fram matade Tryggve höns och sprang med mjölkkrukor som liten.

– Nu är det ett industriområde, konstaterar Tryggve.

Kungsbergets alltiallo sedan ett par månader tillbaka rattar vant sin Massey Ferguson i olika ärenden på området. Han hugger in lite där det behövs.

Tryggve berättar historien från början. Hur marken längs Kungsbergets fot var avdelad av småbrukarnas gärdesgårdar. Hur bönderna lät årstiderna passera, var och en med sina göromål; sådden, slåttern, timmerkörningen med häst fram till sågverken i Botjärn och Kungsfors.

– Det var inget ödelandskap här som man kan tro, det var fullt av arbetande människor, säger Tryggve. Precis där hamburgeriet finns låg ett hönshus.

Så gott som alla barnen åkte skidor.

– Vi var på skidor jämt när det var snö, vår magister omhuldade också skidåkning. Pappa gjorde mina skidor, värmde brättena och böjde till dem. Sen vek vi ner sockan över pjäxan, så skulle det vara, ler Tryggve.

De åkte inte bara i Johan Larssons nya backe, utan gärna off pist.

– Sandvikens OK hade stuga på vår skogsmark och därifrån kunde man åka ända ned hit till Karins hönshus, berättar Tryggve. Men vi åkte i Johans lift också. Man fick hugga tag i repet och nypa åt ordentligt. Det hände väl att vanten frös fast och följde med runt fälgen. Sen fick man åka och jaga den.

Tryggve fann också sin älskade hustru i backen.

– Vi stod så länge att vi snöade över. Vi var 16–17 år, säger Tryggve och blir rörd vid minnet.

I takt med att skidanläggningen brett ut sig har markägarna sålt sin skog och sina åkrar, först till kommunen och senare till Branäs. Karin med hönsen sålde redan på 60-talet. I den senaste storsatsningen har 15 markägare steg för steg inlemmats i planerna.

Tryggve Flodman var polis tills han bestämde sig för att satsa på mjölkkorna hemmavid. Hans gård ligger några hundra meter västerut, de nya skidbackarna på sydsidan kommer att ligga an mot hans skog.

– Det här området var som min själ, mitt vardagsrum. Jag skrev på för reservatet, för att skydda området för exploatering. Men nu är det ett turistindustriområde.

Tryggve väger sina ord på guldvåg, filosoferar eftertänksamt om då och nu. Han poängterar att han inte är bitter, men ändå kluven.

– Jag har en personlig åsikt, men trivs med jobbet som fisken i vattnet. Det är tusentals som har glädje av det här området, mina åtta barnbarn är här och åker och jag har själv köpt nya skidor. Man ska inte fastna i det gamla, men tillåt en gubbe att minnas och sörja det som var, ler han och citerar ett romerskt befäl från 300-talet före Kristus: ”En förändring är människans sätt att ge en illusion av framåtskridande.”

Så vad tror Tryggve, kommer de stora visionerna för Kungsbergets skidanläggning att hålla?

– Jag vet inte, jag förstår inte den där världen. Om du frågar mig vad åkrarna här omkring ger så kan jag svara.

Och din skog, vill de inte köpa din mark också?

– Nej, ingen har hört av sig. De vet ju vad jag har för åsikt. De väntar nog tills gubben dör, skrattar Tryggve.