Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tillbaka till fiskarna i haven

Annons

Min vän Henric har en förmåga att skaka liv i gamla dängor som man trodde sig ha glömt bort. Men som man inser att man minns skrämmande väl, och kan sjunga med i från första raden, trots att man inte har lyssnat på låten på en väldans massa år.

Den senaste låten han plockade fram ur glömskan var Idde Schultz ”Fiskarna i haven”. En fantastisk låt som verkligen var en stor favorit när den kom 1995. Fullständigt chockad blev jag när Henric menade att låtens innebörd var ett stort mysterium, han kunde inte förstå vad den handlade om.

För mig har handlingen varit helt glasklar sedan första gången jag hörde den. Jag får till och med tydliga bilder när jag hör den första versen: De ringer upp på morgonen /Jag lägger mig/ Går aldrig upp igen/ Det fanns en värld där utanför som höll mig i hand en gång/ Det fanns en liten flicka där som sjöng på en sång. För mig är bilderna på kvinnan som lyfter luren (jag ser att det är en svart gammeldags telefon) och får det tragiska beskedet så uppenbart att jag inte kan förstå hur det inte kan förstås. Jag ser och känner hur hon får veta något som får världen att rasa samman. Får henne att aldrig vilja gå upp igen. Så där som det kan kännas ibland när något har gått fullständigt på tok.

Även refrängen faller jag lätt in i, som den poesiälskande människa jag är med en stor förkärlek till metaforer. Men fiskarna i haven/ och fåglarna på taken/ Människor i husen/ tände alla ljus men jag kan inte se för /Jag kan inte flyga /och jag kan inte dyka/ Jag kan bara blunda och lägga mig igen/ och hoppas att du kommer hem. Vadå flyga, vadå dyka, menar Henric. Ännu en gång förefaller sig hans oförstående så märklig i min kristallklara analys. Att inte kunna flyga hör ju så klart ihop med fåglarna på taket. Kan man som fågel inte flyga så är ju allt förlorat, så som det känns när man ligger ensam i sängen och väntar på någon som kanske aldrig mer kommer att komma hem. Jag skulle kunna skriva en lång novell, kanske till slut en hel roman, om det som Idde Schultz sjunger om.

Förstår ni då varför jag inte kan lyssna på svenska texter när jag ska jobba? Hur ska jag kunna skriva en krönika, recension eller ett reportage när jag så intensivt dras in i en annan historia, där jag bara behöver små fragment för att lägga till en helhet. En helhet som Henric fått mig att inse att alla kanske inte delar.

För det här handlar så klart inte om att jag vill måla upp min fina vän som någon oförstående varelse, det handlar mer om min insikt om tolkningar, att det kan vara något så olika från person till person. Och att jag kanske har en lite sällsynt intensiv tolkningsförmåga. När det gäller engelska låttexter är jag (tyvärr) lite tvärt om. Där tolkar jag efter stämningen i musiken och låter rösten bli till ett instrument. Jag får anstränga mig för att lyssna på texten. Men även om det känns synd, eftersom jag missar många grymma textförfattare, så kanske det är bra. För på det viset kan jag lyssna på musik när jag skriver och komma in i en passande stämning, utan att mina tankar skenar iväg fullständigt och bygger långa historier!

Mer läsning

Annons