Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tillbaka till kampen

Jag har under fyra veckors tid tjatat min omgivning till leda om ”Upp till kamp”, serien som har varit tv-världens behållning under den här sommaren.

Annons

En sommar som annars har varit full av meningslösa repriser och smaklösa serier med ett väldigt fåtal undantag.

Jag har tjatat så mycket om ”Upp till kamp” att jag nu märker hur människor jag känner liksom börjar gå omvägar runt mig för att slippa stanna och prata. Och om det är någon stackare som inte hinner undan är han inte fri innan han dyrt och heligt har lovat att se alla avsnitt på Svt Play, alternativt köpa boxen ”och lyssna på soundtracket!” säger jag medan jag ruskar honom lite hårdhänt så att han verkligen ska förstå att jag menar allvar.

Folk undrar inte vad det är som gör att jag är så fascinerad av Peter Birros modsepos, ingen vill frivilligt starta eller vidareutveckla ett samtal med mig om ”Upp till kamp”, men det bryr jag mig förstås inte om. Ingen behöver fråga mig för att jag ska börja berätta om hur de snygga kläderna inspirerar, om hur den fantastiska musiken gör mig glad, och om hur Tommy Berglund och Lena Lindblom gör mig sådär fånigt, lyckligt kär. Men framförallt är det känslan i tiden som är den största tjusningen, känslan i tiden och den självklara gemenskapen.

Vi lever nu i en tid där man vet ifall människor är tillsammans eller inte, via deras status på Facebook, där man kommunicerar med chefen genom mail och där ens vänner nås med sms, mms, msn och säkert ett flertal andra bokstavskombinationer.

Och i en sådan tid är det lätt att fascineras av, och bli lite avundsjuk på den okodade enkelheten och den mänskliga, alltså verkligen mänskliga, kontakten man hade med varandra tidigare. Man låg på en helt annan sällskapsnivå än vad man gör nu. Man hade kampen som förde samman. Och som splittrade. Man umgicks, man kämpade, man träffades.

Man var för eller emot tillsammans och inte på varsina bloggar. Dessutom känns det som om det alltid var för eller emot. Och det med en uppriktig hetta och passion. Det är klart att jag romantiserar, men till mitt försvar kan sägas att det är en tid som är så otroligt tacksam att romantisera om. Hur skulle man ens kunna låta bli?

Jag kan egentligen inte säga med säkerhet att Peter Birro har lyckats fånga 60 och 70-talet eftersom jag själv oturligt nog inte kom till världen förrän 1981, men jag kan lugnt påstå att han med hjälp av regissören Mikael Marcimain har hjälpt till att vidare bygga upp min romantiserade bild av ett par decennier som jag så innerligt önskar att jag hade fått uppleva.

Mer läsning

Annons