Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tomrummet efter Tingsten

/

Herbert Tingsten var oerhört inflytelserik under sin tid som chefredaktör på Dagens Nyheter.

Men i efterhand har bilden av honom blivit felaktig.

I en ny biografi återupprättar Per Wirtén tidningsmannen Tingsten som lämnat ett gapande tomrum i samhällsdebatten, skriver vår kritiker Rasmus Landström.

Annons

I efterhand är det som om det bara finns en bild kvar av Herbert Tingsten. Den Olof Lagercrantz tilldelade honom. Där framstår han som en illmarig liten terrier, med skarpt skall och fokus enbart på bytet. Alla har väl någon gång hört hans devis: tror man på något till femtioen procent ska man argumentera för det till hundra. När Tingsten publicerade den tredje delen i sin självbiografi liknade Lagercrantz honom vid en man nedsänkt i en gruva, omgiven av mörker. Oförmögen att se annat än den lilla ljuskäglan som lyktan på bröstet skapade. Recensionen publicerades i DN, som Tingsten själv varit chefsredaktör för. Och den bilden har bitit sig fast i eftervärlden. Tingsten, den enkelspåriga. Han som höll på att tjata om att Sverige borde ha en atombomb under kalla kriget.

Det är en djupt orättvis bild, menar Per Wirtén. I sin nyutkomna bok ”Herbert Tingstens sista dagar. Berättelsen om ett liv” försöker han i mångt och mycket återupprätta den gamla tidningsmannen. Peka på hans kulturradikala sida. Hans tes är enkel. Tingsten var 50-talets och kalla krigets okrönta tidningskonung. Lagercrantz var det radikala 60-talets och Vietnam-demonstrationernas. Det har gjort att vänstern valt Lagercrantz till husgud. Och han har i sin tur fått sudda bort bilden av Tingsten.

Det är synd, menar Wirtén. För Tingsten var nämligen inte bara mannen som ville ha en svensk atombomb, utan också en progressiv upplysningstänkare. Han avskydde monarkin, kyrkan och klassklyftorna, ville städa ut vidskeplighet och släppa in ”verklighetens kalla luft”. I dag är det kanske inte så många som kommer ihåg det, men Tingsten började sina bana som socialist. På 20- och 30-talet studerade han fascismen i Italien och skrev en doktorsavhandling. Det blev år av radikalisering och drömmen om en annan produktionsordning. En tid när han också blev god vän med Gunnar Myrdal – de sökte sig båda till kretsarna runt tidskriften Clarté och betraktades som socialdemokratiska stjärnskott. Tingsten, statsvetarprofessorn som brann för demokrati. Och Myrdal, nationalekonomen vars ledord var rationalitet. Årtionden senare skulle Tingsten släpa Myrdal i hälsenorna längs sina spalter för alla dumheter som socialdemokraterna hittade på.

För under 40-talet, när välfärdsbygget var i full gång, ändrade Tingsten plötsligt ståndpunkt. Han blev liberal. Eller snarare ansåg han att socialismen spelat ut sin roll, den hade smällt samman med liberalismen och skapat en sorts hybridsystem. Det moderna välfärdssverige. Ett Sverige där Tingsten var den okrönte tidningskonungen. Nu blev han chefredaktör på DN och symbolen för en ny sorts borgerlighet. Som Wirtén påpekar kunde han på en och samma dag sabla ner den socialdemokratiska regeringen – anklaga dem för vanstyre och undfallenhet mot Sovjet – samtidigt som han på kultursidan presenterade den kontroversiella Kinseyrapporten med sin radikala syn på människans sexualitet. Det var som om han ville markera distans till den gamla borgerliga instängdheten och att hans kritik kom från ett nytt, modernt håll.

Så kom 50-talet och kalla kriget och det som blev hans storhetstid. Nu skrev han ledare i rasande fart. For ut lika hårt mot socialdemokratiska socialiseringsplaner som inskränkthet och rasism i de gamla kolonialmakterna. Han tog in stjärnskribenter till tidningen, som den omåttligt begåvade Olof Lagercrantz, men hamnade samtidigt i osämja med ledningen på tidningen. Han var för olojal. Körde alltför mycket sitt eget race. När han slutligen, i valet 1958 kritiserade Folkpartiet för deras motstånd mot ATP-reformen och vägrade uppmana läsarna att rösta på dem var det klippt. Lagercrantz fick leverera beskedet: Tingsten behövde avgå. Han, som senare skulle föra kulturdelen långt ut på vänsterkanten, fick med andra ord lämna beskedet till Tingsten, att han inte var tillräckligt lojal med borgerligheten.

Det är inte så ofta som jag läser så här medryckande fackböcker. Wirtén är sedan några böcker tillbaka en riktig virtuos till författare. Precis som i sin förra bok, ”Där jag kommer ifrån”, om kriget mot förorten, är ”Herbert Tingstens sista dagar” en blandning mellan tankebok och biografi. Wirtén promenerar runt bland historiska platser och funderar. Dessutom har han lagt till ett par närmast skönlitterära avsnitt, där han försöker gestalta Tingstens tankar. Hur tänkte egentligen denna mix mellan grythund och professor? Denna argsinta melankoliker? Det är avsnitt som känns särskilt aktuella.

För Tingstens typ finns nämligen inte kvar längre. Den borgerliga radikalen, eller icke-socialisten som hatar klassklyftor. I dag är borgerligheten skrämmande konform – frågan är om det ens finns några intellektuella kvar där? Visst, man kan engagera sig i några symbolfrågor och ropa ”orättvisa!”, men i de tyngre frågorna råder en total undfallenhet i de borgerliga leden. Ta frågan om vinster i välfärden till exempel. I dag finns det inte en enda borgare som ställer sig på barrikaderna och tar strid mot att surt förvärvade skattepengar hamnar i skatteparadis. Frågan borde ju vara klockren för en person av Tingstens typ: för jämlikhet, men utan socialism. För en anständig välfärd. Men det råder tystnad. En tystnad som visar att Tingsten lämnat ett gapande tomrum efter sig i samhällsdebatten.
Rasmus Landström

Annons